Dagarna går och över lag känns det bättre och bättre. Skön känsla vill jag lova. Men visst, många tankar och känslor finns kvar, det är bara det att jag vet hur jag ska hantera dem på ett annat sätt nu. Sen att jag går hos en psykolog och pratar så intensivt om det och går så djupt in på det tror jag har gjort mycket. Men får liksom ett annat perspektiv på det dela. Hon ser det med andra ögon. Utan att döma eller lägga några värderingar i det jag säger. Kommer med "lösningar" och teorier om varför och ger mig verktyg att tänka längre på egen hand.
Att jag sedan har några få nära vänner som jag berättat för och kan diskutera med. Det är guld värt. Det blir en del i vardagen att jag kan prata om det. De frågar och funderar och jag svarar och frågar tillbaka. De kommer med råd och egna tankar och det är så givande på något sätt. Där får jag ytterligare ett perspektiv. Så ja, jag är på rätt väg. Jag faller och tar mig mot förmodan upp snabbare och snabbare. Utan att det gör sådan ofantlig skada som förr. Så ja, jag är på väg nu.
Hur känns det för er där ute? För jag vet genom era kommentarer att endel av er gör samma "resa" som mig. Från ett rent helvete till ett liv som går att uppskata. Så hur långt har ni kommit idag?
Jag har tagit mig framåt de senaste 6 åren, och det är många saker jag klarar betydligt bättre nu än vad jag gjorde då. Jag har väldigt svårt att själv se mina framsteg, så personer i min närhet påpekar framstegen och försöker få mig att inse dem. Sen i perioder, som den senaste veckan t.ex., så hamnar jag på botten, oavsett all hjälp och stöttande. Det går sakta framåt I guess...
SvaraRadera