måndag 23 april 2012
Kul inlägg.
Ibland undrar jag om jag överdriver. Tänk om det är som hon säger, att jag faktiskt får bita ihop? Att alla har det lite jobbigt ibland. Och ibland undrar jag vad som gör att jag är så svag. För svag, ja det måste vara rätt ord. Eller hur? Svag nog att inte klara av ett ordinary life. Som alla andra klarar fint. Där har du mig. Byggd för att misslyckas. Jippi. Åh vad jag känner mig stark idag. Eller inte. Vart kommer mitt liv att ta vägen? Kommer jag få ett ordentligt liv över huvudtaget. Eller är mitt kall i livet, att vara svag svag svag..?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Exactly my thoughts idag. Pallar inte.
SvaraRaderaAtt kunna vara svag ibland och våga visa sig svag är ju i sig en styrka, att inte alltid vara "stark och duktig". Det är ju dock ofta lite jobbigt för andra att bemöta svaghet då det påminner en om sin egen svaghet (som jag tror att alla mer eller mindre bär på även om vissa är bättre på att dölja det). De som reagerar starkast och fnyser åt svaghet hos andra och tycker att de kan skärpa till sig är nog ofta de som är räddast för sin egen svaghet, att tappa kontrollen. Om jag mår bra, är balanserad och trygg i mig själv varför ska jag reagera negativt mot andra som inte är det, det tror jag inte att man gör då. Sen kanske det inte är bra att fastna för mycket i ältande och analyserande heller, kognitiv terapi brukar funka ganska bra för sånt, att ändra sitt sätt att tänka, förhålla sig till och reagera på saker och händelser som "drabbar" en. Alla är vi olika och vad som är rätt eller fel, bra eller dåligt är ju subjektivt. Håll ut och kämpa vidare så ska du se att det vänder så småningom du är ung och har många många år kvar.
SvaraRaderaSådär kunde jag också tänka ibland. Men man blir starkare. Bara man tar det lugnt och tar en dag i taget. Det går inte över en natt utan det tar lång tid och man får räkna med återfall. Två steg framåt och ett bak. Du är starkare än vad du tror. Kämpa på!
SvaraRaderaprecis så känner jag också. jag har inte blivit diagnostiserad med depression ännu, men är nästan helt säker på att de är de jag lider av, eller hur man nu säger. frågan är bara hur svår. ska göra någon slags utredning nästa vecka. känns nästan lite skrämmande, men ändå skönt att få de svart på vitt liksom. men tycker de låter så obehagligt när min kurator/terapeut nämner att vi kanske behöver kontakta läkare osv. Är de verkligen nödvändigt? En del av mig säger att jag bara är mesig, att jag får skärpa till mig och anstränga mig lite, alla har de svårt ibland så varför klarar inte jag av att åka till/vara i skolan vissa dagar. Och när jag väl är där sitter jag bara och stirrar på ingenting och bara känner hur hopplöst och meningslöst allting är. Att andas är nog energikrävande. De känns som om jag går och går utan att veta vart. Utan att egentligen bry mig vart. En dag känns som om en vecka, samtidigt som alla dagar flyter ihop med endast några få timmars sömn som skiljer dom. Och då drömmar jag så mycket att jag knappt vet vad som har hänt på riktigt eller vad jag bara drömt längre.
SvaraRaderaDen andra delen av mig säger att jag håller på att bli galen. Som på nätterna. De som händer vissa nätter känns så pinsamt och löjligt. Hur jag hyperventlilerar, vrider på mig som om jag va 5 år och drömmer en mardröm, gråtandet, hur jag automatiskt ''gnuggar'' fötterna mot benen för att de kryper så i dom. Eller egentligen kryper de i hela kroppen. Som om jag vore enormt rastlös, samtidigt som jag är helt slutkörd.
Känner mig så obetydlig. Som om de enda jag gör är att ta upp onödig dit ur andras liv. Dom senaste veckorna har t.o.m kuratorn behövs ställa in våra möten för att andra, viktigare saker som inte går att skjuta på kommit emellan. Och de förstärker alla mina tankar om hur onödig jag är. Han har viktigare saker att göra på sin arbetstid, varför ska jag komma och uppehålla massa tid. Onödiga jag.
Jag vill inte ta mitt egna liv, jag vill leva. Frågan är bara hur länge till jag orkar.
förlåt för att kommentaren utvecklades till en hel roman. en rörig och osammanhängande en. bara så skönt att skriva av sig lite om saker jag aldrig pratat om med någon. har så svårt för att berätta om hur jag känner och tänker, även för kuratorn. allt låter så löjligt och jag skäms så mycket.
Vad glad jag är att jag hittade hit. Jag fick diagnosen depression för några månader sedan då jag mått dåligt i ca 3 år, och har nu fått en ny medicin. Den har tyvärr inte hjälp speciellt mycket än. Jag är 18 år, jag är mitt i allt då allting händer. Börjar ändra sitt umgänge då man börjar se klart, gå i skolan, tänka på vad man vill göra med livet, hitta någon kärlek. Men jag orkar ingenting. Jag klarar inte av någonting. Gå upp, träffa folk, gå i skolan. Och då är det ju självklart att jag blir ensam lämnad kvar. Ja menar, jag umgås nästan mer med min mormor och morfar än mina kompisar. För det finns ingen i min ålder som förstår. Dom förstår inte hur det går till och vad som händer med en person som har en depression. Hur mycket jag än förklarar för dom och för min pappa, så förstår dom fortfarande inte. Klart jag ger upp, jag har ju ingen ork. Det är jätte jobbigt och jag vet inte riktigt hur jag ska hantera detta. Eller inte alls, om jag ska vara ärlig.
SvaraRaderaJag har nu fått en ny samtalskontakt och hon är jätte duktig och snäll. Jag har det tyvärr inte så bra hemma så hon hjälper mig att få det lite stabilare i vardagen. Hon ska till och med gå med mig till skolan och försöka hitta en lösning. Tyvärr får jag börja om från början. Jag kanske till och med kommer att få en egen lägenhet snart. Men jag är rädd! Det händer så mycket, och jag vet inte om jag kan hantera alla känslor och allt som händer. (Hah, jag gör ingenting om dagarna och att gå till skolan tycker jag till och med är för mycket.) Jag känner mig ensam. Ensammast i världen. I samma veva så har tyvärr min andra halva, min bästa vän, emma, lämnat mig för sin pojkvän.
Jag vet inte riktigt varför jag säger allt detta, det är väl för att jag äntligen hittade någon som skriver precis som om det var jag som skrev det.
Jag önskar dig lycka till med allt. Jag antar att det kommer att bli bättre... Eller?