Skam och skuld.

Skam. Skuld. Dåligt samvete. Ångest. Oro. Det är dagliga känslor för mig. jag har ofta dåligt samvete och känner skam för att jag tänker vissa saker. Jag älskar min mamma över allt annat. Hon har gjort så otroligt mycket för mig och hon är en av mina bästa vänner. Vi har kul tillsammans och gör det mesta ihop. Men jag har fått lite perspektiv på det hela och insett att hon gjort och gör en del konstiga saker. Det är svårt att förklara. Men hon har lite konstiga värderingar. Hatar män i allmänhet (trots att hon är gift sen 15 år tillbaka). Ja hon kan vara lite elak ibland. Det känns som om hon ger mig dåligt samvete med flit. Gör sig själv till offer. Hon blir sur om jag inte gör som hon säger. Hon ger inte min älskling en chans, trots att han gjort allt för att bevisa att han förtjänar en. Hon är trångsynt i vissa fall. Hon bryr sig inte om jag mår dåligt. Har jag ont i handleden, ja men det har alla ibland. Det är ingen fara. Medan andra mammor kanske skulle sagt att vi åker och röntgar.

Och när jag tänker dessa tankar och gråter och blir arg för att hon inte bryr sig mer, får jag genast dåligt samvete och känner mig skamsen. Hon har ju gjort allt för mig och hon älskar mig, trots att hon aldrig sagt det till mig face-to-face. Hon har gett mig mat, fostrat mig och lekt med mig. Hon har gjort så gott hon har kunnat. Och då blir jag ledsen och arg för att jag tänker som jag gör. Fan ta mig och mina hemska tankar. Så får man inte tänka. Inte om henne. Inte om min mamma. Hon är skör. Som en porslinsdocka.