Att gå i skolan är inte alla barns dröm.

Jag minns hur jag är 9 år gammal. Mamma kör mig och min syster till skolbussen och släpper av oss. Jag börjar gråta redan i bilen. Jag vill inte, jag klarar det inte. Skolan är hemsk. Men jag vet inte riktigt varför. Ingen mobbar mig, inte mer än någon annan i alla fall. Om man inte räknar med min fröken då.. Jag har en bästa kompis att vara med, och jag har inte allt för svårt för mig. Men jag hatar det. Ångesten och alla känslor väller upp inom mig. Mamma släpper av oss och kör iväg. Jag släpper allt och springer. Springer allt vad jag orkar för att komma ikapp bilen. Men mamma biter ihop, som vanligt, och kör vidare. Hon vill ju att jag ska gå i skolan, och hon måste till jobbet. Jag lunkar tillbaka till min syster som får trösta mig tills bussen kommer. Väl framme springer jag in till fritids och tvingar dem gråtandes att låta mig ringa mamma. Jag försöker övertala henne om att hämta mig. Ibland lyckas hon lugna mig och skoldagen fortgår och jag är som fastklistrad vid min tre år yngre systers sida. Andra dagar är jag ostoppbar och mamma tvingas komma och hämta mig. Detta var en helt vanlig skoldag, som alla andra under det året. Samma visa varje gång. Jag är min syster evigt tacksam för allt hon gjort för mig. Jag borde tagit hand om dig, inte tvärt om. Du var så liten.... Förlåt.