Det är inte lätt alla gånger och dölja en depression, när det väl kommit upp till ytan. Eftersom jag inte berättat något för mina föräldrar, syskon, släkt eller vänner så gäller det att vara försiktig med vad man säger.
Jag känner min familj bättre än någon annan, och jag vet att depressioner och ångest är något man inte tror på. Det har bara att göra med en svag karaktär. Det är så jag känner i alla fall. Och jag har därför valt att inte säga något. För jag är rädd att bli sedd på ett annorlunda sätt och kanske till och med att några tar avstånd ifrån mig. Och det skulle jag inte klara av. Jag älskar min familj och släkt över allt annat.
Så jag har fått kommit med konstiga och udda ursäkter för att jag inte jobbade i somras. För jobba är något som alla måste göra, annars är man svag. För det gick inte, jag klarade inte pressen och stressen med ett nytt jobb. Det gick bara inte. Sen alla dagar jag bara legat i sängen och inte ens orkat svara i telefon - ursäkter även där. Sen har jag fått hitta på att jag gjort massa saker. Träffat kompisar, varit ute osv, för att det inte ska verka konstigt. Sen får jag smyga med tabletterna när jag är hemma och hälsar på. Det gäller att sätta på sig en "mask" och spela sitt vanliga jag, och det känns hemskt. Jag hatar det...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar