Att se om man känner.

Jag har även försökt att svälta mig. Inte för att gå ner i vikt. Jag vet att jag inte är stor. Och inte heller för uppmärksamheten. Jag var livrädd att min mamma skulle förstå något. Hon skulle blivit så jävla arg. Hon skulle aldrig förstå. Men jag fann ingen glädje i mat och på något sätt ville jag känna något. Och jag kände makt över mig själv då. Det var något jag kunde bestämma över själv. Något som ingen annan kunde ta ifrån mig. Jag bestämde om jag skulle äta, jag bestämde om jag jag skulle vara hungrig. Jag kom att älska känslan av hunger. Hur magen nästan sved. Tillslut kom jag på mig själv med att känna mig trygg när känslan kröp sig på. Och då blev jag lite rädd. Ingen sa något, och det gjorde nästan det hela värre. Samtidigt som det var det jag ville - att ingen skulle märka. Jag var som smalast på min student. Alla mina vänner, och hela min släkt. Ingen såg något. Men efter det slutade jag. Och åt som vanligt. Det var ingen sjukdom i sig. Det var bara ett sätt att känna att jag kände. Jag kunde känna hunger, och jag kunde bestämma själv. Så enkelt var det.