Att inte kunna berätta.

Något som varit bland det jobbigaste är att jag inte kunnat eller vågat berätta för någon hur jag har mått eller att jag nu äter antidepressiva och går hos en psykolog. Det är inte något man gör i min familj. Och depression är definitivt något som liknas vid påhitt. Skulle jag berätta det för min mamma skulle hon se det som om jag klagade på hennes uppfostran. Som om jag tyckte att jag var lite för mer än alla andra (hur hon nu får ihop det..?). Istället för att lägga fokus på mig och hur jag har mått och mår, skulle hon flytta fokus till sig, och göra det till något som handlade om henne själv. Konstigt nog. Jag älskar henne över allt annat. Tro aldrig något annat. Hon betyder så himla mycket för mig och hon har varit en kanonmamma. Men hon är lite annorlunda på vissa sätt. Hon har inte haft ett lätt liv, och sådant sätter sina spår.

Men det är fruktansvärt att inte kunna berätta för ens familj, syskon eller vänner hur man mår och vad man går igenom. Jag sitter i skiten själv. Om det inte vore för min underbara pojkvän och hans familj (som jag ser som min egen). Jag vill berätta och få dem att förstå. Jag vill att dom håller om mig och säger att allt kommer bli bra. Jag vill att dom hjälper mig och stöttar mig i de saker jag behöver. Vilket i många fal kan vara de mest simpla saker. Men just nu går det inte, och det är fruktansvärt.