När det var som värst.

När allt var som värst, för si så där ett halvår sedan. Då satt jag mestadels ihopkurad i soffhörnet och samlade kraft för att exempelvis gå och duscha. Allt kändes jobbigt. Och ingenting spelande någon roll. Jag sov och sov och sov. Jag hade ingen ork till någonting. Och där emellan grät jag. Visst, jag skrattade och mådde bra vissa stunder. Och jag trodde att det var så här livet skulle vara. Det var inte lättare, utan det ska vara en ständig kamp. En kamp om vad visste jag dock inte. Jag visste bara att jag ville inte vara med som det skulle vara så här för resten av mitt liv.
Det som gjorde mig mest ont var att jag hade världens bästa kille. Vi hade då bott tillsammans ett drygt halvår. Han var verkligen allt man kan önska sig. Snygg, omhändertagande, rolig, snäll, mogen, smart, driven, målmedveten och han älskar mig över allt annat. Och det störde mig. Tänk om jag skrämmer iväg honom? Tänk om han tycker att jag är världens tristaste människa som sitter här och gråter? Men eftersom han är den han är, alltså världens bästa. Så förstod han. Flera i hans familj har mått dåligt, så det var därför han kände igen mitt beteende. Han hjälpte mig, pushade mig och fick igång mig. Vi sökte hjälp och nu är det på väg att bli bättre. Jag har ingen psykolog för närvarande (det var någon form av akutsamtal jag fick i början), men ajg håller på att samla kraft och mod att söka en ny. För någon som inte vet hur det är kanske det låter konstigt. Det är ju bara att ringa? Men för mig är det inte så enkelt. Det är en process och det är en jobbig process. Men allt går framåt. Tack och lov.