Att tappa bort sig själv.

När jag mådde som sämst kunde jag inte ens ta mig upp ur sängen själv. Jag kunde inte förmå mig att resa på mig. Vad skulle jag göra när jag gick upp? Jag ville inte gå till skolan, jag ville inte träffa folk. Jag ville och orkade ingenting. För när jag träffade andra än min pojkvän var jag tvungen att spela glad, skratta fast jag inte ville, le falska leenden, ställa frågor om saker som jag egentligen struntade totalt i. Jag fick spela normal. Jag fick spela glad. Jag fick spela någon jag absolut inte var. Och det var jobbigt. Det tog på mig. Och jag kände mig så fruktansvärt falsk. Falsk falsk falsk! Äcklig och falsk. Jag gillar inte att ljuga och spela spel. Det är inte jag. Jag började att förlora mig själv. Jag visste inte vem jag var längre. Och det skrämde mig.