Det värsta är att nu när jag ändå börjat må lite bättre och veta vad jag kanske bör tänka på så krävs det så otroligt lite för att jag ska falla tillbaka igen. En liten liten grej och jag får känslan av att jag faller tillbaka ner i gropen och mörkret. Det kan räcka med det som hände nyss, att min sambo blir irriterad över en liten skit sak som att klippa klorna på våran hund.
Jag tar det personligt och det känns som om han hatar mig och vill lämna mig. Jag måste hålla tillbaka tårarna som bränner bakom ögonlocken och intala mig själv att det är ingen fara. Det är precis som det ska vara. Men tillslut kommer dom ändå och jag kan inte hejda det. Jag får så dåligt samvete när han måste be om ursäkt för allt och trösta mig titt som tätt. Fast jag vet att han mer än gärna gör det. Jag tolkar saker på mitt eget sätt. Depressionen har mixtrat med min hjärna känns det som. Ja det är lite svårt att förklara. Men ni kanske förstår på ett ungefär vad det är jag vill få fram.
Förstår precis. Det är som att det som får en att må dåligt hela tiden ligger där. Redo att greppa tag i en och dra ner en...
SvaraRadera