Jag fick min diagnos för cirka ett halvår sedan. Min då relativt nya pojkvän vågade stå upp mot mig och säga: "Jag tror att du är deprimerad". Det kom som en chock. Nej inte jag, jag är väl inte mer ledsen än någon annan? Och det har inte hänt något fruktansvärt, vad jag kommer ihåg i alla fall. Men någonstans inom mig kände jag hur han träffade rätt. Så eter många om och men gick vi till en läkare och en psykolog, och så var fallet - jag är deprimerad. Och jag lider av panikångest. Och det visade sig att jag lidit av depressionen sen tidig ålder.Orsak: fortfarande relativt okänd.
Jag äter nu Citalopram Teva 20mg och det fungerar så där. Jag funderar på att byta. Men det kommer vi till en annan gång. För detta får räcka för idag. Se det som en kort introduktion.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar