Att ha riktiga vänner.

Jag har alltid haft många kompisar. Jag har varit vad man skulle kalla populär. Killar har varit intresserade, jag var bra på idrott och jag pratade och stod upp för mig själv. Jag skämtade mycket och nu kan jag känna att det kanske var något jag gömde mig bakom. Jag visste inte vem jag var, och jag kände mig annorlunda och det kändes många gånger som om mina skratt var på låtsas. Att hela jag var fejkad. Jag hade heller aldrig någon riktig bästa vän. Någon som man kunde anförtro allt. Någon att ringa när man behövde prata. Någon att prata hemligheter med. Någon att sova över hos. Jag har haft några nära vänner men det har runnit ut i sanden. Jag flyttade ganska mycket som barn, kanske har det med det att göra. Kanske inte. Det är först nu på senare tid som jag funnit två stycken som är mina närmaste vänner. Speciellt en av dem känner jag mig allra lugnast med. Jag kan vara mig själv. Jag behöver inte skratta om jag inte vill. Jag kan vara sur om jag är sur. Hon förstår. För man är inte alltid glad. Och hon är en av de få som vet hur allt ligger till. Att jag mått väldigt dåligt och att jag nu vet varför. Jag är deprimerad.