En anledning till att jag mått som jag gjort (och gör) tror jag är att jag sedan 5-6 år tillbaka har haft väldiga ryggproblem. Jag är i stort sett aldrig smärtfri och har periodvis ätit runt 10 tabletter om dagen bara för att orka med smärtan. Det är något visst att ständigt ha ont. Och aldrig hitta någon som kan hjälpa en ch fixa det. Om det nu går. Att inte orka stå upp, inte kunna sitta, att inte klara av att ligga, inte klara av att gå för långt utan att man känner av hur trött och öm ryggen blir. Tillslut blir det de enda man tänker på. "Jag kan inte sitta så här för då får jag ännu ondare. Jag måste ligga på sidan med armar och ben på ett visst sätt. Jag måste stå med benen i en viss bredd." Osv osv. Jag vaknar varje natt cirka 3-6 gånger av att det gör ont, och så har det varit sedan det hela började. Inte konstigt att man bli knäpp i huvudet tillslut.
Så när man ständigt har ont och aldrig får känna hur det är att ha en kropp som fungerar, blir man ganska nere till slut. Man orkar liksom inte. Det går åt så mycket energi och tankekraft åt det onda. Så detta är något som jag tror har en stor bidragande faktor till att jag hamnat i en så pass djup och långvarig depression. Det tragiska är att jag fortfarande inte hittat någon kiropraktor, sjukgymnast eller läkare som vet vad det är eller kan hjälpa mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar