Att inte vara älskvärd.

Dåligt uppdaterande på grund av tentan (jag har inget socialt liv nu what so ever...).

Men jag har i vilket fall varit hos psykologen idag. Skönt att komma dit igen. Det känns att det börjar ge något nu. Hon börjar känna mig och mina problem och funderingar. Hon kan lägga ihop ett och ett och ge min något form utav "svar". Och det känns väldigt bra.

Idag kom vi in på och pratade om att jag känt att jag inte varit älskad utav mina föräldrar som barn (det var inget jag direkt visste om att jag tänkte). Det kanske beroende på skilsmässan, men även på grund utav min pappa vid ett tillfälle sagt att han inte ville ha mig som sin dotter längre. Att jag skulle glömma bort att han fanns och sluta se honom som min pappa. Han ville inte ha mig i sitt liv längre. Allt för att jag försökte säga att jag inte hade så kul när vi var och hälsade på honom. Han låtsades som ingenting nästa gång vi sågs, och jag gjorde då det samma. Vi har aldrig pratat om det sedan dess. Men idag har vi en jätte bra kontakt, och det känns som om han försöker betala tillbaka lite. Han är nu så som "en pappa ska vara". Och ingen är gladare än jag.

Men det är inte en lätt grej att hantera som barn. Speciellt när man inte kunde prata om det med någon. Så jag antog liksom att när inte ens ens föräldrar älskar en, vem kan då göra det? Dom är ju nästan "tvingade" att göra det. Men inte ens då kunde om med det. Jag såg det som om jag inte var värd att älskas. Ingen annan berättade ju motsatsen för mig. Så det har liksom etsat sig fast och jag lever även idag med tanken om att jag inte är värd att älskas och att det inte är mer med det.

Jag litar inte på att folk faktiskt tycker om mig. Och vill vara med mig. För det är så inträngt i mig på något sätt. Som en sanning. Jag agerar reflexmässigt med att tro att jag hela tiden gjort fel och att nu kommer något hemskt hända, så fort något "annorlunda" händer. Som att Casper ringer utan någon vidare anledning. När han bara ville fråga vad jag ville ha och äta. Det kommer utan att jag behöver tänka. Och då inser man vad djupt det sitter...