Dåligt uppdatering, jag vet.
Vi var faktiskt ute i fredag, jag och Casper. En kompis till mig frågade om jag inte ville med ut på fredagen. Och visst lät det jätte kul! De hade fått inbjudningar till en bra klubb här i Göteborg och vi skulle dit på förfest och drinkar vid 11. Men när jag var på väg hem från skolan efter att vi hade prata om det så kommer ångesten. Då börjar jag fundera på allt igen. Jag måste vara glad, träffa massa folk, se bra ut, vara glad och taggad, folk kommer vara påverkade, det kan bli bråk och så vidare. Ibland när jag går ut så får jag liksom panik och bara vill hem. Jag vet inte varför. Jag blir orolig och nervös och känner mig oerhört otrygg och utsatt på något vänster.
Men innerst inne vill jag inget hellre än att gå ut. Jag vet ju hur kul jag brukar ha. Och hur mycket jag gillar att dansa och klä upp mig. Men ångesten och oron tar liksom över. Men med Casper stöttande ord så kom vi iväg. Och det är som han säger. Det hjälper mig oerhört när jag väl kommer iväg ut. Jag inser att det inte är så farligt, utan det är faktiskt kul. Jag får tänka på annat en stund och bara ha kul. Visst blir jag orolig ibland under kvällen, men jag börjar faktiskt lära mig att skaka av mig det. Så vi hade en väldigt bra kväll med trevligt folk. Tack för det.
Jag visar liksom för mig själv att jag faktiskt kan må bättre. Om man pressar sig lite och gör saker man egentligen inte vill. Och det är ju lite det som är grejen med en depression, att man inte längre har ork och lust att hitta på saker. Utan att livet känns för jobbigt för det. Men när man väl pressar sig så blir det faktiskt oftast väldigt bra.
Nej, nu ska vi laga lite söndagsmiddag, kyckling och klyftpotatis. Hur har eran helg varit? Någon som känner igen sig i min "gå-ut-ångest"?
Hej!!!
SvaraRaderaMitt namn är Ann-Charlotte o har oxå depression!!! Men som du säger att Ångesten o oron tar över mitt liv oxå!!!!
Tack så mkt för en fin blogg, du har!!!
Jag brukar läsa Pernillas Blogg!!!
Häls.
Ann-Charlottr
Hej tjejen, jag har kollat igenom din blogg lite grand en stund nu, hittade hit från ett kommentarsfält från en annan blogg, och fastnade direkt, varför? Jag har själv varit i en ganska djup depression sista åren.. tycks aldrig bli bra fast att läkarna helt bestämt hävdade att en depression kan pågå MAX 18 månader, IN MY ASS. Tror jag har haft min tll och från i 4 år nu :)
SvaraRaderaHur som helst så kände jag iaf när jag läste här, att vi verkar ha ganska mycket gemensamt, kände igen mig i der mesta du skriver här, och jag tänkte att vi kanske skulle kunna snacka? byta lite tankar, och kanske ge varandra stöd? Iaf så skriver jag med min mailadress och det är bara att mejla om du känner att det låter lockande, min blogg är med också så kan du se vem jag är :):Imthaprincess@hotmail.com
Hälsningar TG
kolla gärna in min blogg och kommentera ! http://lovisahnorling.myshowroom.se
SvaraRaderaFörstår precis hur du känner. Jag kunde knappt äta middag med min pojkväns mamma bara för att det skulle leda till att jag behövde vara glad, trevlig och prata, när allt jag ville var att gömma mig under täcket. Hon är förövrig världens snällaste, och att en sån liten sak kunde ge mig sån ångest är riktigt tråkigt.
SvaraRadera