Jag har funderat lite på det här med panikångest. Jag har läst om det på nätet och haft endel föreläsningar om det. Men det känns ändå som jag inte förstår riktigt hur det är. Jaga har det ju själv, men jag undrar hur det är för andra. Om det känns på samma sätt liksom.
För när jag får det så börjar det med att jag får hjärtklappning och jag får svårt att andas. Jag börjar hyperventilera och vanligtvis kommer tårarna då. Det börjar spirra i armarna och händerna och jag blir oerhört yr i huvudet. Det känns som om någon står på bröstet och hoppar och jag är säker på att jag kommer svimma eller ramla ihop i något slags anfall. Ångesten är på topp. Är inte det härligt? Casper kan försöka tala lugnt med och säga saker som "andas lugnare, det är ingen fara". Men jag blir så himla frustrerad när han säger så. För det är inte lugnt, det är visst fara. För jag kan inte andas! Jag känner inte mina händer. Även om jag egentligen vet att det är hjärnan som spelar mig ett spratt. Men inte just där och då. För just där och då är det verkligt. Jag kan inte andas.
Men sedan jag började med mina antidepressiva har jag knappt fått ett "anfall". Och det är helt fantastiskt.
Men jag funderar på hur det känns för andra.Om ni har erfarenhet av panikångest, kan ni inte dela med er lite av era erfarenheter? Så att vi kan öka kunskapen.
Hej!!!
SvaraRaderaJag har haft panik ångest!! För mig är det att jag inte kan andas hjärtat börjar slå fortare! När detta har hänt mig var på spårvagnen inne på coop forum!!Jag försöker att ta djupa andetag o då går det oftast över!!! Jag äter oxå anti dep. medicin! Jag är inte deprimerad utan jag har mest Ångest!!! Jag äter Mirtazapin o Lugnande!!! Livet börjar kännas lite bättre. Men det e en lång väg tillbaka!!! Jag Älskar din blogg!
Hälsn. Ann-Charlotte
Same here. Hjärtklappning, svimmar, yr, klarar inte av att hålla upp kroppen, hyperventilation ect ect. Listan kan göras lång. Nu äter jag antidepp, lugnande och diverse för min depression och det har gjort att jag inte får så många sk anfall längre. Klart att det händer fortfarande men jag blir inte lika "borta" längre. Jag kan fortfarande inte hantera mina känslor när det kommer till panikångest men jag har väl en lång väg att vandra.
SvaraRaderaHej! Vad skönt att hitta bloggar som känner likadant. Jag har dom senaste åren varit helt manodepressiv! Jag har stunder då jag verkligen inser hur värdefullt mitt liv är och då mitt liv nästan känns för bra för att vara sant! Men så helt plötsligt bryter jag ihop totalt i världens depression.
SvaraRaderaFör kanske 7 månader sen så bröt jag ihop igen och då fick jag min panikångestattack för första gången. Sen dess har jag fått det flera ggr och är ständigt rädd för att få det igen. När jag får det så är jag livrädd att jag ska sluta andas, får som tryck i bröstet och det känns som att någon håller stryptag runt halsen. I somras trodde jag att jag skulle sluta andas helt. Fick träffa en läkare men han gjorde inte så mycket åt det precis. Jag har riktigt svårt att prata med någon om detta då min pojkvän också har det och har haft i flera år. Känns inte som att någon kan ta mig på allvar.
jag har haft problem med panikångest ett par ggr å de finns inget värre , men dom har avtagit nu senare dar
SvaraRaderamen när det väl händer så börjar jag gråta & hyperventilera & jag får känslan av att jag tappar bort mig själv , blir rädd för att jag ska ta mitt liv eller skada mig själv , de känns som en jävla evighet innan anfallet går över , jag gråter & blir rädd för mig själv men när de är över blir jag matt & yr .. å vill oftast sova efteråt då jag blir så utmattad
hej! såg din kommentar på tyras blogg
SvaraRaderajag är 30 och när jag var ca 13 år fick jag dödsångest. Jag känner likadant som dina ångestatacker men de styrs av rädsla för att dö. Det som hjälper mig är att känna på mig när jag håller på att få en attack då lugnar jag ner mig och ser på komediserier, tar ett starkt tuggummi eller halstablett så att andningen känns bättre och öppnar fönstret. Jag får inte längre riktiga attacker. Lösningen är att sluta vara rädd för att få dem, rädslan för att få en attack gör att man får det.
kaosteorin.bloggspace.se
När jag får panikångest börjar det med att det blir tungt att andas. Sen börjar hjärtat slå snabbare och sen får jag alltid sån kramp i magen så jag oftast inte kan stå upp. Andningen och magen är värst. Det känns som man inte får någon luft samtidigt som allt inne i magen vrids om tusen varv.
SvaraRaderaHej! Jag får exakt samma panikångest som du beskriver. Det är hemskt. Äter inga mediciner, men har sen två veckor börjat prata med en riktig psykolog. Känns mycket bättre! Hoppas du mår bra! STOR KRAM!
SvaraRaderaHej!
SvaraRaderaJag har läst igenom din blogg och känner igen mig på en del punkter. Jag fick panikångest för drygt två år sedan och åt då medicin i ca ett halvår. Har inte ätit något sen dess men har känt mig dålig nu under den senaste månaden. Man känner sig misslyckad och undrar varför man inte bara kan få må bra. Jag hoppas att jag ska klara mig utan att behöva äta medicin igen och funderar på att gå och prata med någon. Det är jobbigt att känna att man ska leva upp till andras förväntningar och vara så perfekt hela tiden. Man vill vara bäst och ha allt som alla andra har. Det är tur att man har sin sambo och hund som stöd och som hjälper en!
Hoppas du blir frisk!
//Lollo
hej!
SvaraRaderajag har lidit av panikångest sedan jag var 16år gammal. De två första åren var jag sjukskriven - från att aldrig vart sjujskriven något mera frutom feber ungefär.
nu snart 6 år senare är jag påväg tillbaka med stormsteg. studerar på heltid, men har fortfarande svårt med vissa saker; t.e.x föredrag och stress osv. känner ännu av min panikångest; känner att jag tappar kontrollen och att mitt liv kommer att skita på sig. får liksom sådan ångest att jag tror att "nu brakar det" vilket sedan ger mig fullständig panik - obehag, yrsel, domningar, illamående, ont i magen...
skall kolla igenom din blogg lite. Många kramar!! //J
Helt plötsligt förstår jag att jag inte är ensam om detta.. Det är hemskt att se att de är så många som mår likadant, ingen förtjänar det..
SvaraRaderaJag lider precis som ni oxå av panikångest och det är likadant för mig som för dom flesta av er, hyperventilerar, får svårt att andas, börjar gråta, man orkar inte hålla uppe kroppen och det känns som man ska svimma.. Även jag går på antidepp och det har blivit bättre sedan jag började på dom för ungefär ett år sedan :)
Ni är starka, kämpa på <3
Kram / Nadine
Hej du! Vill börja med att säga att jag gillar din blogg. Har funderat fram och tillbaka många år varför jag mår som jag gör, och känner äntligen att jag kan relatera väldigt mycket till det du skriver. Det är som en befrielse.
SvaraRaderaMin första riktiga ångest kom när jag var åtta år, då min mamma blev sjuk. Sen har det rullat på, eller det är som det legat latent sen dess och när jag slutade skolan så började ångestkänslorna komma tillbaka. Dom dagarna det har hänt så är det som att jag tappar bort mig själv helt. Jag kan inte tänka klart utan gråter mest hela tiden och blir förtvivlad över situationen. När jag för ungefär 1½ år sen fick en nervsjukdom så var det som att alla spärrar släpptes och jag kunde äntligen ta tag i problemen. Jag tillät mig att känna och verkligen ta tag i mig själv. Mår idag helt okej, känner dock att jag har lång väg kvar men vilja finns i mig att bli bra.
Många kramar!
Jag är nyfiken på när du varit på föreläsningar, är det genom det du studerar till? Eller finns det föreläsningar för allmänheten innom dessa ämnen?
SvaraRaderaJa det är föreläsningar i en utbildning. Jag läser nämligen till socionom :) Så det är lite dubbelt. Man lär sig mer om psykisk ohälsa samtidigt som det är jobbigt att höra allt för det känns som om allt rör mig liksom.
Radera