Panik utan medicin.

Jo, jag nämnde ju igår att jag har mått ganska bra nu det senaste. Det har hållit i sig i snart över en vecka(!). Utom ett litet nederlag dagen innan tentan (naturligtvis).

Jag vaknade på morgonen och hade ett lugn i kroppen. Jag hade gått upp i god tid och hade bra tid på mig innan jag skulle till skolan och plugga. Ingen stress - skönt. Jag myste lite med vovven, satter på tv'n för att få lite hemtrevligt ljud från nyhetsmorgon och gick ut för att koka lite kaffe. Jag plockade ner tabletterna från fläkten när det slår mig: Jag tog den sista igår, har jag mer kvar?? Och naturligtvis hade jag inte det. Och läkarens ord ekade i mitt huvud: Det är noga att du tar alla tabletter och inte missar någon, du tillför substanser till hjärnan vet du. Shit shit shit. Och den här gången hade de sagt att var jag tvungen att träffa en läkare innan dom skrev ut nya. En lördag? Ha? Nopp, ingen ville jobba då tydligen.

Paniken spred sig så oerhört snabbt i kroppen. Det var helt sjukt. Det var lördag, jag skulle inte komma få nya antidepressiva förres på måndag. Och jag hade tenta dagen efter.... Jag ringde olika vårdcentraler för att ta reda på vad jag skulle göra. För till råga på allt har vi ju flyttat från Mölndal kommun till Göteborg. Så vart skulle jag vända mig? Jag är ju inte skriven där längre. Mölndal hade inte öppet och jag fick inte tag på någon. Jag tyckte att jag hade testat allt. Och inte kunde jag ta upp telefonen och ringa mamma heller. Casper var på jobbet och jag var lämnad ensam åt panikångest som smög sig på.

Jag hittade i alla fall en vårdcentral som hade drop-in tider under helgen så jag begav mig dit. På vägen ringde jag Caspers storasyster som även hon har varit deprimerad för att få råd. Jag var tvungen att prata med någon. Men tillslut svarade Casper och han försökte med ens lugna ner mig och få ner mig på jorden igen. Det låter inte så farligt när jag berättar det så här. Men det var fruktansvärt. Det var helt fel tidpunkt. All stress inför tentan och det var lördag och jag var ensam. Men jag ringde i alla fall till apoteket på hans förslag för att se om jag hade något recept kvar (vilket jag helt hade förträngt, allt var ju kaos i min hjärna). Jag satt i kö i 35 minuter men kom ändå inte fram. Så under tiden hade Casper varit inne på ett apotek och kollat upp det. Och visst hade jag kvar en omgång att hämta ut. Men då till nästa problem. Vi hade ju inga pengar. Jag hade glömt bort att lämna studieförsäkran, så inga pengar...

Fuck fuck fuck. Vid det här laget var jag nära att brista. Tårarna rann och jag kunde knappt prata. Det var svårt att andas och jag blev bara mer och mer skakig i händerna. Hur mycket kan krångla på en gång? Men det löste sig det med är klart. Så jag fick mina tabletter och ingen världskatastrof uppstod. Trots min absoluta säkerhet. 

Men tänk er den paniken. Jag skulle inte komma att få min medicin. Min "psykmedicin". Jag var säker på att jag skulle bli galen under helgen utan den. Må så dåligt att jag skulle hoppa från en bro eller något liknade. Jag vet att det inte är så farligt. Men i min värld var det de. Och jag hade säkert inbillat mig att jag hade mått askasst om det blivit så. Hjärnan kan spela en spel alltså. Sen var jag säker på att det skulle göra så att jag skulle köra på tentan också. Ja herre gud, tänka vad man ska jaga upp sig. Det låter löjligt, jag vet. Men den paniken. Ja den är obeskrivlig.