Jag och Casper på vagnen igår.
torsdag 5 januari 2012
Varför mår jag dåligt?
Det var en av er som frågade varför jag blivit deprimerad. Och ja du, jag har inte en aning. Det är det som är bland det jobbigaste för mig. Jag vet inte. Jag är helt ovis. Jag vet inte varför jag mår som jag gör. Och därför känns det som om jag inte kan göra något åt det. Förstår ni hur jag menar? Jag går ju hos en terapeut, och det är väl det vi jobbar med. Vi "reder ut" mitt liv så här långt. Pratar om jobbiga saker. För att kanske nå fram till varför jag känner och mår som jag gör. För det här ovissheten om varför jag mår dåligt. Den är fruktansvärd. Tänk om det är något jag själv gör, något som man kan ändra på? Hallå! Då vill jag veta. För jag vill inte vara en grå liten svag människa längre. Jag vill inte. Jag orkar inte.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
du har säkert tänkt på det, men kan det inte vara händelser som går väldigt långt bak i tiden, jag menar, jag har ju läst din blogg och vad jag verkar förstå det som så har du ju en knepig mamma/knepig relation till din mamma? och modern är ju den första relationen vi har i livet och är den som formar oss till dem vi är, oftast.... så kanske inte så konstigt att du mår dåligt när din mmama vekar vara lite speciell (vet inte hur jag skall uttrycka det utan att trampa på tårna liksom, men du kanske förstår hur jag menar, du har ju själv skrivit om hur hon är, så jag drar bara slutsatser utifrån det. jag menar det kan ju vara så att du inte är medveten om vad som gör dig dålig eftersom det har fuunits där hela livet, kanske.... och sen att du typ tvingades åka till din pappa och hälsa på där fast du inte ville när du var lite, kanske spelar in det med... eftersom du kände ångest inför det osv och var så maktlös inför det....? kanske har missuppfattat det, men det är den bilden jag har fått i allfall? som sagt så har det ju oftast med känslor att göra när man mår dåligt, oberbetade känslor som kanske ligger kvar sen allt det, ofast när man har gått igenom just de könslorna inför de sakerna man mår/mått dåligt av, så brukar man må bättre, när de "lossnar" liksom...
SvaraRaderasjälv så mår jag ju dåligt bla efter brytningen med mitt ex som var vädligt jobbig för mig, jag märker ibland att jag liksom fastnar i känslorna och dras ner eller tillbaka av dem, som att sorgen liksom fryser mig på nåt sätt, jag tvingar mig då att tex sätta på en låt som jag vet att jag kommer att kunna gråta till, och när jag har gjort det så lättar det liksom, jag har fått ut känslorna kring det och bearbetat det lite mer för "den" gången, och det gör att jag mår mycket bättre efteråt.
Jag tror att hon själv mår dåligt, men inte vågar/kan erkänna det. Och det är klart att det spelar in. Det gör liksom allt svårare. Men jag vet inte. Jag önskar bara att hon i så fall skulle ha berättat något. Det skulle göra allt så mycket bättre. Men nu vågar jag ju inte berätta att jag mår dåligt, eftersom jag förmodar att hon faktiskt mår dåligt, och inte berättar. Så tycker hon väl antagligen att man inte ska berätta det. Ja jag vet inte. Det behöver ju inte vara det. Men vem vet.
SvaraRaderaHej. Jag är gift och har 2 barn,trivs med mitt jobb och vänner men är inne på min 3:e depression. Jag har inget att må dåligt av, vad jag vet iaf :) Ärftlighet spelar ju in och min farbror och farmor har också fått långvarig behandling. Genom kuratorsnack så kommer mina krav på mig själv fram och dessa kommer mycket från min mamma och hennes krav och rutiner på hur saker "ska vara" Stressigt runtomkring gör ju inte depressionen bättre och min ansvarskänsla för allt på jobbet. Antar att jag kommer ha det så här i mitt liv och försöker att acceptera det utan att analysera för mycket :)
SvaraRaderaHej Cicci!
SvaraRaderaTänk om det är så, att man bara mår dåligt liksom? Utan någon större "allvarlig" anledning? Vad skönt det vore. Att slippa analysera allt så himla mycket. För det går en stor del av min tid ut på.
Tack för att du delade med dig. Dina ord fick konstigt nog lite av tyngden på mina axlar att lätta. Att acceptera. Ja, det är kanske det man borde jobba på istället för att hitta en anledning? Tack.