Ångest och bakslag.

En bakslag idag.. Har insett att jag inte kommer hinna boka in ett nytt möte hos min psykolog innan vi åker. Och jag avbokade ju det senaste för att jag helt enkelt inte orkade ta mig iväg. Så nu var jag tvungen att säga det till henne. För det första var jag rädd att hon skulle tycka att jag "slösade" med hennes tid. För de andra var jag rädd att hon skulle bli arg. För det tredje var jag rädd att hon skulle se det som om jag inte ville komma egentligen. Och för det fjärde så hatar jag sådana grejer. Att ringa och greja såna saker som kan leda till jobbiga situationer. Men hon är väl van antar jag... 

Jag försökte ringa henne i alla fall. Men hon svarade inte. Och på grund utav det blev det en omöjlighet att ringa igen. Jag har mått dåligt för det hela dagen och undvek att svara när hon ringde. Vilket spädde på oron ännu mer. Till slut fick jag övertala Casper att ringa. Han vet ju hur det ligger till och såg på mig att den här gången kunde jag bara inte. Fail. Fan. Jag gillar ju henne jätte mycket. Och en mer förstående människa får man leta efter. But stil. Jag blir så trött på mig själv.

Ångest. Ångest. Ångest för gårdagens inlägg om att min syster bråkat med mamma. Gud. Jag vill inte att ni tror att jag inte tycker om min mamma! Hon är väldens bästa. Det tycker jag verkligen. Hon älskar oss över allt annat. Och skulle gå genom eld för oss. Det vet jag. Men man är ju inte mer än människa. Och alla människor har sina brister. Även hon. Även jag. Och även du. Men det gör oss inte till sämre människor. Utan det är just det som gör oss till mänskliga.