Att inte finnas där för henne.

Pratade nyss med min lillasyster. Älskade älskade syster. Hon ringde och grät för att mamma och hon har bråkat. Ibland känns det som om mamma letar bråk. Hon vill tjafsa för att få spela martyr vissa gånger. Sen tar hon upp pappa för att göra min syster illa till mods. Hon vet att det är hennes svaga punkt. Säger att hon alltid är så snäll mot honom trots att han inte funnits där och att hon alltid är så hård mot henne själv. Fan vad arg jag blir! Och så får jag såna fruktansvärda skulldkänslor för att jag har lämnat henne själv hemma. Jag vill finnas dör för henne i såna här situationer. Jag hatar att inte finns där.

Min mamma är väldens bästa. Tro inget annat. Men i vissa situationer beter hon sig som ett barn. Och hon är inte snäll då. Hon vet vilka kort hon ska spela ut för att bli martyr. Mot mig säger hon till exempel att hon vet att jag inte tycker att hon är en bra mamma. Och det är det värsta hon kan säga. För jag älskar henne över allt annat. Och det är det sista jag vill att hon ska tro. Fan vad jag hatar såna här situationer! Fan fan fan.

Ibland önskar jag att jag bara kunde säga till henne och skrika åt henne att växa upp. Att sluta spela martyr och ta tag i sina egna problem och inte lägga dem på oss. För jag tror faktiskt att hon med mår dåligt. Och det gör ingenting, det gör henne inte till en sämre människa för det. Jag vill bara att hon ska må bra och sluta vara så sur och tvär och ha sina förutfattade meningar. Jag vill bara att vi ska börja prata med varandra om hur vi mår och hur vi känner för att sedan lägga det bakom oss och gå vidare. Närmare än någonsin.