Vi pratade på en ganska intressant grej när jag var hos psykologen sist. Jag känner ju inte riktigt igen mig i det här med att vara deprimerad och ha ångest. Jag tycker liksom inte att det är jag. Den vanliga Chabo är glad, pigg, entusiastisk och aktiv. Men det är jag inte lika ofta längre. Jag känner mig så distanserad från det hela med att må dåligt. Jag vill vara jag igen. Glad och pigg och njuta av livet. Min psykolog menade på att när man mått dåligt och inte fått någon respons i det (det vill säga som någon att prata med eller någon som stöttar en, eller någon som säger att det faktiskt är okej att må dåligt) så kan man dela upp det jobbiga från det bra för att orka med. En del av dig själv är den glada, pigga och aktiva du. Medans den andra delen av dig själv är den som mår dåligt och inte alltid orkar med allt, är något som du håller för dig själv.
Därav kan man tycka att det är främmande att man mår dåligt. För du gömmer undan det jobbiga och identifierar dig oftast med den del av av dig själv som du visar utåt och som är glad och positiv. För visst vill vi alla identifiera oss med det som är lite bättre? Som någon snygg kändis, eller någon duktig idrottare, eller någon duktig sångerska. Man (jag) strävar ju efter att vara bättre. Och inte vill man då identifiera sig med och tycka att man är sig själv när man mår som sämst. Nej nej. Inte jag i alla fall.
Och där med kan det där med ångesten och depressionen komma att inte kännas som en del av dig själv. Eftersom du har "plockat bort" det från din identitet och dig själv, och gömt undan det. För att det enligt dig kanske inte är okej att må dåligt. Och för att det är det du har trott. Så är det för mig i alla fall.. Det känns som om det blev ett rörigt inlägg. Men förstår ni vad jag menar?
Förstår precis vad du menar, skönt att känna igen sig
SvaraRaderaDu förklarar så bra!! Precis så känner jag mig oxå!!!
SvaraRaderaDet är så skönt att inte vara ensam i detta, därför ÄLSKAR jag din blogg!!!
Känner igen mig grymt mycket!
SvaraRaderaEgentligen kan ju inte alla vara glada hela tiden även om det känns som att vissa alltid är glada. Man måste få vara ledsen och må dåligt också. Det är helt normalt. Men man känner inte direkt för att umgås med folk när man mår dåligt och man vill inte prata om såna saker eftersom man inte vill förstöra stämningen. Det är som när folk frågar hur man mår, oftast är det mest nåt man säger och man förväntar sig inget långt svar om att man mår dåligt. Det är väl viktigt att inte bli sin sjukdom, t.ex. depression, utan att försöka att inte bara bli det. Fast samtidigt kan man ju inte ignorera det heller och bara stänga det ute och inte låtsas om det. Känns lite svårt det där att hitta en balans.
SvaraRadera//Lollo
typiskt oss svenskar att fråga hur man mår och förvänta sig ett enkelt "tack bra, själv`?"
Raderanästa fråga "och vad jobbar du med nu förtiden?"..ganska ytligt land vi lever i kan man känna ibland.
gud va jag känner igen mej.. jag är bara 13 år och därför tar INGEN mej seriöst när jag försöker förklara hur jag mår. jag blev psykiskt mobbad som yngre och det hänger kvar.. jag har förlorat mycket. först var det inte en depression utan bara sorg, men sen när jag försökte prata med nån, vem som helst, nära vänner, familj, vuxna eller lärare, så var det ingen som lyssnade. det var inte axepterat att må så dåligt som så ung. det var då det började. jag fick ätstörningar. alla blev arga istället för att bry sej. DÅ kom depressionen på riktigt. jag har inte riktigt kommit ur den än, nästan varje kväll slutar med att jag sitter stirrande ut genom fönstret och undrar hur det skulle va att dö, eller att jag ligger hoppkurad under täcket och skakar av smärta och ångest. men det har blivit lite bättre.. förut log jag kanske en gång i veckan. aja, ville bara prata ut med det här och få ut att depressioner kan drabba alla oavsätt ålder. det känns riktigt bra att läsa sånthär, veta att man inte är ensam.. älskar denna blogg!<3
SvaraRaderajag äre en tjej på 18 år och erfarenhet av allt vad ångest och depimassion heter. även levt omgiven av det. Känner förstår helt kännslan av att depressionen och ångesten inte "hör till min identitet" men det är också helt sant! Det är inte en del av dig, det är ett virus. Är du egentligen den där glada sociala tjen (som dock syns mer sällan nu?) så är det ju hon som är du! Bli stark i det, hon finns där.
SvaraRaderaJag har däremot levt så sedan jag var 12 så min ångest har mer eller mindre bilivit en del av den jag är, så känns det och jag börjar glöma bort den positiva sociala tjejen som egentligen finns någonstans under mörkret. Under ett samtal med en mkt skicklig läkare släppte min ångest under ett par minuter villket först gjorde mig otroligt trött och avslappnad men ist för att känna en lättnad försökte jag få tbx ångesten (snabbt gjort)för att det känndes som att jag var 0 utan den. -en del av den jag är.
Diagnoser, depression, ihållande ångest, panikångest
Så det känns som en mycket sund tanke att du fort känner att det inte är du. För det är det inte. En preson med diabetes blir inte sin diabetes, dock måste den lära sig att hantera den och blir begränsad av den. MEN det finns en väg ut och sen står bara du där utan ångest o deprisson på axlarna utan som ett bagage. Och även om bagaet är tungt så ligger det i det förflutna.
Ta hand om dej tjejen. Varit i detta i 5 år hittills men jag tror på en väg ut. Det finns och du kommer klara det. Skäms inte, våga acceptera det så blir hjälpen lättare att få. En person med ett brutet ben behöver både doktor, gips, krykor och kanske smärtstillande (+att han troligen inte skäms på samma sätt) och det är inte mindre självklart att när själen är bruten behöver man hjälp att få den hel igen med psykolog, stöttning, kanske smärtstillande osv.
Kram på dej tjejen du fixar detta!Du får gärna maila om du behöver snacka ut med någon helt objektiv <3
måste bara poängtera mina felstav och att det heter känslor*;
RaderaTACK för ditt inlägg. Jag har gärna lite mailkontakt med dig. Det vore sköt och prata med någon som varit i "processen" lite längre. Du får gärna maila mig på endepression@live.se Tack igen! <3
RaderaTänkte bara säga att - bra inlägg! Skönt med någon som kan förklara något ganska ovancerat (kan det tyckas iaf) på ett så lätt och positivt sätt. Mår själv dåligt i perioder och ger mig då ut på nätet för att finna lite information och kanske mest känna mig mindre ensam. Ibland blir jag lite illa till mods pga att vissa skriver så nattsvarta ångestfyllda saker, medan annars - som nu - blir jag på bättre humör då någon faktiskt skriver både lättsamt och inspirerande! TACK! :)
SvaraRaderaFrån en 30årig snubbe som tänkte beställa tid hos psykolog (hans femte life total) på måndag :)
Gud va kul att jag kan få dig att känna så, det gläder mig. Nej allt behöver inte vara så nattsvart jämt, de finns även glädje mitt i allt jobbigt man går igenom.
RaderaNice! Bra där, man ska inte ge upp om att må bättre. Du gör mig stolt och hoppfull :) Ta hand om dig!