Idag hade vi en tung föreläsning - självmord. För visst har man varit där och nosat. Känt att det vore lättare och bara få slut på det. Att man blivit rädd för sig själv. Rädd att man ska göra något i ren impuls och desperation. Sen pratade vi lite om självskadebeteende. Och jo då. Där har man också varit. För visst känns det lite enklare när smärtan blir subjektiv och det är något man kan se och ta på, istället för att den sitter inuti en. Så det var jobbigt idag. Men även lärorikt. Vi gick igenom hur du bemöter någon som har självmordstankar. (Så om ni skulle känna att det vore "intressant" eller bra om jag gick igenom det för er så kan jag göra det. Bara att säga till och lämna en kommentar om det.) Så det var skönt att jag efter föreläsningen hade bestämt en shoppingrunda med en tjejkompis. Så man kunde få tankarna på lite annat.
(Vet inte riktigt varför jag skriver man istället för jag. Det blir väl kanske inte riktigt lika verkligt på något sätt. Att jag faktiskt känt så och faktiskt gjort mig själv illa. Jag vet inte.)
Hur stor procent av alla har känt så i sitt liv! Varför vill man begå självmord. Detta är ett väldigt jobbigt ämne! :(
SvaraRaderaDu får gärna skriva om hur de sa att man ska bemöta någon med självmordstankar.
SvaraRaderade är som att man tappat motorn i en bil, livet passerar förbi ens ögonlock, man sneglar sig runt med sina tunga ögon,de är som ett tungt mörker runt ögonen, man ser vägen men inte själva poängen. jag har ingen familj, jag har haft en tuff bakgrund, fel bedömd av myndigheter under omhändertagande under tiden när jag var ung. men jag vet att vi alla människor har någon egenskap som fyller våran inre ro.
SvaraRaderajag har under hela mitt liv iakttagit människor i vardagen och min uppväxt som gjort mig till den jag är, och att jag i så många sätt ifrågasatt det ena till det andra har skapat en trygghet inom mig där jag känner ro, där jag faktiskt litar på mig och bryr mig om andra. jag har sett så mycket fel i mitt liv vilket skakat mig och fått mig vilja hjälpa dom som inte syns till i den tuffa samhället vilket inte nämns i dagstidningar.
Det gör mig till vem jag är, jag vill finnas där för människor och jag ogillar orättvisa i en fel bedömande perspektiv av olika individers levnadsstandard och miljö.
det värsta är nog att världen är inte tillräckligt stor för alla sorters individers krav för leva eftersom vi lever i en värld där jobb är inte tillägnade för alla eller en dröm för många måste stanna för sina nära och kära som har svåra livsförhållanden.
Jag har inte skadat mig själv eller tänkt på självmord på det sättet men det har funnits stunder när man tänkt att detta måste få ett slut för att man inte orkar mer, men som tur är har man tänkt att man ska må bättre i det "riktiga" livet och inte att det ska sluta samtidigt som man själv slutar finnas.
SvaraRaderaHEJ Chabo!
SvaraRaderaläst igenom hela din blogg och gråtit. Äntligen har jag hittat någon som känner precis som jag. Du är grymt bra på att skriva. funderat på att skriva en bok? gör de! jag har precis sökt hjälp för min depression/ätstörning och hoppas må bättre snart. Har känt mig annorlunda hela mitt liv. Jag som haft de så bra i barndomen/familj/vänner vad har jag att klaga på? ändå har jag mått så dåligt dem senaste åren.. nu ska jag bli frisk! forstätt skriva och lycka till med ditt liv fina du. Bamsekram från Marie.