Jag fick en kommentar av en tjej som undrade lite över min biverkningar när jag började med mina tabletter. Hon var orolig (vilket är helt förståeligt!) så jag tänkte att då är det säkert fler som undrar. Så därför svarar jag här. Hoppas det är okej med dig som skrev. Jag måste bara påpeka att det är starkt av dig att kommentera och där med berätta att du faktiskt inte mår bra. Och sedan be om råd.
Jag förstår precis vad du menar. Jag hade otroligt svårt att greppa tanken om att jag mådde dåligt i början. Det stämde inte överens med bilden jag hade av mig själv. Men det hade pågått under så lång tid att jag trodde att det var så det skulle vara. Men tillslut började jag med tabletter och terapi. Och det hjälper.
Jag var också jätterädd för biverkningar och så i början (och fortfarande är om jag ska vara ärlig). För jag har hela tiden sett antidepressiva som "farliga". Men de hjälper mig. Och de är inte farligt att äta. Men det jag kände av var att jag till en början mådde sämre. Men det är vanligt. Kroppen och hjärnan får ju en liten chock. Sen pirrade det liksom i armar och händer och jag var yr och mådde illa. Det påverkade sexlusten och det var det värsta. Men det går över. Jag lovar dig. Och det är inte farligt. Men det gör det ju inte mindre jobbigt i och för sig. Men försök att komma ihåg det.
Sedan känns det olika för alla! Du kanske inte ens känner av det. Så försök att inte sitta och känna efter, "pirrar det inte lite här? ser jag inte lite suddigt? har jag ont i bröstet kanske?". Jag satt så till en början. Det gör det ju inte lättare precis. Men som tur är har jag en förstående pojkvän som jag kunde prata om min oro med. Så utse någon till din bundsförvant, någon som frågar hur du mår och någon du kan prata med när som helst. Du kommer att känna dig tryggare då. Det kan jag nästan lova.
Hör gärna av dig igen så jag får veta hur det går! Och dela med dig av hur det känns och går :) Stor kram till dig. Du är stark. Hoppas du fann någon tröst i det jag skrev. Ni andra får gärna berätta hur ni upplevt det så vi kan dela med oss lite allihopa. Tror det hjälper många.
Bra info :) Jag mådde rätt dåligt första tiden, minns inte hur många veckor det var, men ångesten blev värre och jag fick många fler panikattacker än vanligt så det var en tuff period. MEN när jag sedan pratade med min läkare om det sa han att det inte var meningen att det skulle vara riktigt så jobbigt som jag beskrev det och att jag borde kontaktat honom (ifall någon läser och blir orolig att det ska bli tufft för dem med, blir det för jobbigt får man troligtvis testa något annat eller börja med ännu lägre dos för att sedan trappa upp) En biverkning som blivit kvar är att jag kan vara ganska darrig vilket var irriterande i början men som jag inte tänker på så mycket längre, och det lär bli bättre igen när jag så småningom slutar. Summa summarum så väger ju fördelarna, att jag mår bättre, upp nackdelarna. Jag har tagit dem i kombination med KBT och kuratorssamtal, så givetvis är det ju inte medicinernas förtjänst på så vis, men jag är övertygad om att det var de som hjälpte mej upp så pass att jag orkade börja prata och jobba på att bli bättre.
SvaraRaderaTack! Jag håller tummarna för få och "snälla" biverkningar.
SvaraRaderaJag försökte undvika tabletterna först eftersom jag inte ville äta dem. Men eftersom jag bara mådde sämre fick jag till slut ta dem och då fick jag en del biverkningar. Det var på natten som jag kände att jag svettades mer än vanligt, jag fick tinnitus, en natt kunde jag inte sova alls, jag kände mig orolig när jag tog tabletterna. Men sedan efter en månad ungefär så blev det bättre.
SvaraRaderaJag svettades också mycket, och gör fortfarande framförallt om händerna. Men som sagt, tabletterna hjälpte mig att orka ta tag i allt och börja prata med någon. Så det var ett stort steg i rätt riktning.
SvaraRadera