Vi är med än en diagnos!

Fick en väldigt insiktsfull kommentar om att inte "bli sin diagnos". Det låter kanske flummigt och konstigt. Men det ligger mycket i det. Nu vet jag att jag är deprimerad och har ångest. Det var en så oerhörd lättnad när det kom fram. Jag har mått dåligt under en lång lång tid och hela tiden känt mig annorlunda och undrat vad det varit för "fel" på mig. Men nu vet jag. Det innebär att jag kan få svar på varför jag reagerar på vissa sätt och varför jag känner som jag gör.

Men det är viktigt att, som jag tro personen som skrev kommentaren menande, att man inte får införliva symtom och beteenden som är typiska för sin diagnos som man kanske egentligen inte har. Det kanske låter konstigt. Ingen vill väl må sämre än vad man gör? Men i vissa fall tror jag man kanske slutar att försöka och "skyller" på diagnosen istället för att försöka. Även jag. Många gånger. Det är liksom enklare när man är nere och mår dåligt att man blir kvar i sin situation och inte gör något åt det, istället för att göra det som känns jobbigt och hemskt och på så sätt vinna över det negativa och må bättre. Naturligtvis är det svårt. Men om man bara har någon som stöttar en och hjälper en så tror jag man klarar det. Och där med visar för sig själv att man kan. Att man inte enbart är en diagnos. Utan att man har en vilja. Och en styrka, att stå över allt det där. Och ta sig igenom det. Det tar tid. Men det får det vara värt.

Jag är inte riktigt där själv än. Men jag vet vad jag behöver jobba med. Och nu kanske ni får lite hjälp på traven ni med. Vi hjälps åt. Ger varandra tips och förslag och nya tankesätt. Och på så sätt tror jag att den här bloggen kan vara en bra forum för att komma på bättringsvägen. Tror inte ni det? Jag vet att den har funkar så för mig i alla fall. Jag har kommit långt tack vare er och era berättelser och tips. Tack <3

Vi hjälps åt.