Jag har bestämt i samråd med Casper att stanna hemma från skolan resten av veckan. För det går inte länge till. Och det är lika bra att stanna upp och erkänna när det blir för mycket istället för att gå in i väggen. För det gör jag snart känner jag.
Det är så svårt att förklara för någon som inte vet hur det är att vara deprimerad eller något liknande. Man vet liksom inte hur man ska förklara att man inte orkar med alla "vanliga" saker som alla andra klarar av. För jag har inte överdrivet mycket saker att göra, men jag klarar liksom inte av det. Jag har skolan dagligen, och uppgifter ska göras, gås igenom och förstås. Det ska tas tid till det och man skall där emellan läsa annan litteratur. Jag har PPU (personlig professionell utveckling) som ingår i kursen och skall hinnas med. Man ska umgås med vänner och med familj, gå ut med vovven, handla mat, laga mat, diska, tvätta, handla julklappar, planera jul och nyår och gud vet allt.
Och alla dessa enkla och vardagliga saker, jag klarar inte av det. Det kan ta mig timmar att bara ta mig ur soffan för att gå in i duschen och ta en dusch. För det känns för överväldigande. Det låter sjukt, jag vet. När jag sitter på vagnen och ser alla människor runt omkring mig, som far och flänger och ser så himla lyckliga och obesvärade ut, undrar jag om jag är skapt för det här. Jag klarar ju uppenbarligen inte av det man ska klara av. Jag kan ju inte ligga hemma hela livet, och skulle jag göra det skulle jag gå under. Jag är en så aktiv människa egentligen. Jag älskar att hitta på saker och kan vara igång 24/7 utan problem! Men inte nu, jag orkar ingenting längre. Och det är fruktansvärt. För vem är jag egentligen?
Så nu tar jag några dagar off för att samla ihop mig lite och ladda batterierna. Bara göra saker jag vill göra och sova ikapp lite. Har för övrigt sovit bort cirka 5 timmar av dagen redan. Men det är väl ett tecken på att kroppen behöver vila. Och jag är så glad att jag har en pojkvän som accepterar och hjälper mig. För jag vet att det inte kan vara kul alla gånger. Men han gör allt med ett leende på sina läppar. Och jag har så fina vänner, ni få som vet. Tack för att ni finns.
Så även i det mörkaste stunder finns saker att vara tacksam för. Och det ser jag som ett framsteg. Alltid något.
Jag skickar över en stor varm kram till dig!! Jag förstår hur det känns, gick själv in i väggen i början av året. Ta hand om dig
SvaraRaderaKram Lotte
känner igen mig så mycket. jag är ocksp hemma den här veckan. sjukskrev mig från min praktikplats i måndags och ringde idag och sa att jag är hemma torsdag och fredag också. orkar bara inte. orkar knappt diska, det har tagit mig två dagar att beta av den, och är fortfarande inte klar. helt sjukt ju :-) men man får tänka på att det inte är hela världen.. kramar.
SvaraRaderaHej Tjejen! Det är bra att du lyssnar till din kropp och själ. Du behöver vila. Man blir ju extra deppig av vädret och mörkret. Det blir ju inte bättre av det. Ha de mysigt med killen och hunden. Du behöver säkert extra mycket sömn nu. Du ska absolut inte känna dig misslyckad på något sätt. Du gör ditt bästa. Det kan vara tufft att plugga. Hoppas du får en fin jul för det är du verkligen värd. Kramar i massor från Agneta Blomberg
SvaraRaderaDu gör HELT rätt i att ta det lugnt. Jag känner igen mej så himla mycket i det där med att precis allt blir jobbigt, varenda liten skitsak, och man känner sig så värdelös på grund av det. Men jag är alldeles övertygad om att det blir mycket bättre, om man bara vågar lyssna på kroppen och acceptera att såhär är det just nu, och det är ok. Man får försöka göra så gott man kan med det man verkligen måste, och dra ner på allt man kanske egentligen gör för andras skull, och våga be om hjälp med det man inte orkar. Kram!
SvaraRaderaDet är som du skriver om mig...
SvaraRaderaNär det har varit som värst för mig så har jag bara suttit och tittat rakt fram och inte ens orkat duscha, samtidigt har jag fått dåligt samvete över att jag inte har gjort någonting. Och man känner inte igen sig själv! Jag känner inte igen mig själv, min läkare säker att jag "inte tänker eller handlar rationellt" och det stämmer väl ganska mycket.
Jag blev faktiskt igår sjukskriven, något som jag trodde att jag aldrig ville, för att ta ett par månader och försöka hitta tillbaka till den jag var innan allt.
Skönt att veta att man inte är ensam!
Kram
Jag är också deprimerad och jag känner igen mig jättemycket. Det är verkligen så, jag har ingen lust att prata längre.. det känns som att någon "sugit" ut all energi ur en. Jag får panik och stressar otroligt mkt över även "lätta" skoluppgifter. Men snart har jag jullov (går gymnasiet) har du? Ta chansen och vila upp dig, det ska jag. <3
SvaraRaderasofia; jag kämnner igen mig i dig också, och de andra med som har skrivit. så skönt att få veta att man inte är ensam. bra att den här bloggen finns, det behövs!
SvaraRaderaJag känner igen mig också! Fick tårar av att läsa att det faktiskt finns folk som känner likadant som mig!
SvaraRaderaDet är som värst när jag har lov från skolan och åker hem till familjen. Jullovet är nog då jag har det värst eftersom alla mina vänner bor nån annanstans och mina gamla vänner som bor här har annat för sig... Vad gör ni när det känns som värst? Hur får man andra i sin familj att förstå vad man går igenom?