Att vara som barn.

Vi satt och pratade Casper och jag när vi käkade middag förut, om hur skönt det är att leva tillsammans med någon som man inte behöver spela ett spel inför. Att man kan vara den man är. Vi kan bete oss som om vi vore fyra år ibland och springa runt och jaga varandra och hoppa runt i soffor och sängar. Medans vi andra sekunden sitter ner och pratar om barn och vart vi ska styra våra liv. För att sedan bryta ihop som om världen hade rasat under mina fötter. Och ha Casper sittandes bredvid och hjälpa mig tillbaka på fötter.

Vårt lilla liv går väldigt upp och ned. Men vi har alltid varandra, och det är för tillfället min enda fasta grund. Livet är i topp för att sedan rasa ner till botten. Vi är pigga och alerta för att sedan sova bort en hel dag. Vi är sociala och träffar människor för att sedan inte träffa en levande varelse på dagar. Vi ser allt det fina, vi ser allt i svart. Ja, det går upp och ned.

Men vi har varandra att vara allt det där med. Och det är fantastiskt. Vi har båda spelat ett slags spel stora delar av våra liv. Så att slippa göra det är fantastiskt. Vi pratar om det som är fel och är 100% ärliga. För vi kan vara det. Och vi accepterar det. Ingen har vetat hur jag har mått och därmed har jag levt som om inget vore fel. Och det har i vissa stunder varit hemskt. Men nu är det helt plötsligt okej. Och jag kan vara den jag är. Hur tråkig den Chabo än må vara. Men det är okej. Och att vi ibland beter oss som små barn kanske har att göra med att vi aldrig riktigt fick vara det. Eller att det helt enkelt var lättare då.