söndag 11 december 2011

Blir allt bättre med bra självförtroende?

Jag tänker mycket på hur det skulle vara om jag hade bättre självförtroende. Om jag vågade tro att jag faktiskt var bra. Att jag var värd att lägga märke till. För mycket beror på min osäkerhet tror jag. Jag vågar inte ta plats. Jag vågar aldrig tro att jag faktiskt är bra. Jag känner hela tiden att jag måste göra mig bättre. Klä mig snyggare. Verka lite smartare. Kunna lite mer. Vara roligare. Vara bättre tränad. Ja allt. Lite bättre bara. Lite bättre så skulle jag vara okej.

Men kan det vara så enkelt? Eller är det bara något slags hopp jag lever på? Att om jag bara tycker om mig själv så blir allt bättre. Finns det någon som känner igen sig eller har nått bra tips?

























Precis så där liten känner jag mig ganska ofta..
Upplagd av Du kan kalla mig Chabo kl. 19:01

2 kommentarer:

  1. Karin11 december 2011 kl. 21:48

    Jag tycker också det är dumt att man (jag) inte bara kan vara sig själv och slappna av och inte bry mig om vad andra tycker och tänker. Rent förnuftsmässigt vet jag ju att vad dom tänker om spelar ingen roll, för det är inte dom som ska leva mitt liv, det är jag.
    Jag har social fobi, men jobbar ändå och fungerar hyfsat.
    Kan bli avundsjuk på människor som bara är som dom är, som tar för sig och tar plats som om det vore det mest självklara i världen.
    Jag är mer bra på att sudda ut mig själv, förminska mig själv, hitta fel på mig själv.
    Men lite bättre har det blivit med åren (jag är 40 nu). Försöker acceptera mig själv som jag är, men shit vad svårt det är ibland. Är alldeles för självkritisk, tyvärr...
    Men ibland, kan det faktiskt hända att jag tycker att jag är helt okej. Vad skönt det är dom gångerna. Tänk att få må så jämt... Eller oftare i alla fall. Kram på dig! //Karin

    SvaraRadera
  2. Anonym13 mars 2013 kl. 13:32

    Hej!
    Hittade din blogg igår och har läst sida efter sida utan att vilja sluta. Du skriver otroligt bra och jag känner igen mig så mycket i många grejer. Har sedan jag var liten haft en massa ångest över olika situationer och anledningar, och senaste åren har det blivit värre och värre. Är nu 17 år och har börjat prata med en psykolog som nu fastställt att jag är deprimerad, extremt stressad och lider av ångest. Heja!

    Det jag ville säga var, att jag känner igen mig så otroligt mycket i det där att man hela tiden kan bli bättre. Spelar ingen roll hur många komplimanger man får, eller att någon säger till en att det räcker nu, du kan. Det är aldrig bra nog. Trodde nog bara att det var jag som tänkte så, att det på något sätt etsat sig fast i bara mitt huvud. Skönt (om man nu får säga för att någon annan lider av samma sak), att få känna att jag inte är ensam. Att jag inte är knäpp.

    Jag vill sända dig hundra varma goskramar, för sånt hjälper mig.

    SvaraRadera

Prenumerera på: Kommentarer till inlägget (Atom)