tisdag 27 december 2011
Tomhet
En känsla som dyker upp allt oftare inom mig är tomhet. Nu när jag sitter här ock ska skriva så blundade jag och riktigt försökte känna efter hur jag mådde idag. Men det fanns bara en pirrande känsla imagen, och sen - tomheten. Det är som om min hjärna håller andan. Inga tankar, inga tankar! Hela mitt liv stannar liksom upp ibland när jag mår som sämst. Som om jag håller andan och väntar på att det ska gå över. Jag har inga känslor. Ingen glädje, ingen sorg. Och det känns otroligt konstigt. För i vanliga fall är jag antingen jätte glad, eller jätte ledsen. Eller har någon annan stark känsla. Men just nu känner jag mig bara tom. Tom och matt...
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
jag vet precis hur det känns, precis sådär känner jag också. ja läst någonstans att känslorna kanske vilar lite när man har känt väldigt mycket och starkt ett tag.. kanske kan det vara så, att dom bara gått och vilat lite för att man skall få en paus och orka med. hoppas att det är så. vet int riktigt vad man ska göra åt det. ibland försöker jag tvinga mig själv att tänka tänka tänka på något för att liksom få känna något. men tomheten kommer liksom tillbaka så himla ofta, och det är jobbigt när man känner att den nästan blivit något välbekant och bestående. ibland försöker ja blunda, som du, och få fram något annat att känna.... bara något fyller en, en annnan känsla, så blir jag glad... blir rädd för den där tomheten, hatar den.....
SvaraRaderadu frågade lite längre ner hur en jul har varit. min var jättejobbig. jag var hemma hos min familj i en annan stad och firade, var där tre dagar men det kändes som hundra år och jag ville bara hem, gick undan och hade ångest, och grät. när jag inte ville vara med på bild fick jag höra att jag var "hopplös", och en bekant till familjen som var och hälsade på sa att jag "inte alls var deprimerad" när jag sa att jag var deprimerad. dom kankse inte menar något illa, och jag kanske är känslig och överreagear, men det gör ändå ont och gör mig ledsen över att inte bli förstådd och bli dömd på nåt vis, speciellt när man försöker att vara öppen om hur man mår. jobbigt när ingen vill eller försöker att förstå, snäll och lite förstående kan man ju vara ialf som medmänniska om någon säer att den mår dålit eller verkar må dåligt, men inte ens det ibland känns det som.
gud vad negativ jag låter nu haha... men skönt att vara hemma igen och nästa år blir det nog att jag firar jul ensam, utomlands eller bara gör en snabbvisit ;-)
Är väl medicinen som börjar verka, inga toppar och inga dalar bara lugn och avtrubbad (tom kan man väl också kalla det)...:-/
SvaraRaderaJag kan känna igen mig i det som Charlotte beskriver också. Jag har varit öppen med att jag äter antidepressiva och försökt förklara hur jag mår, men för nån som aldrig rört sig i dom regionerna går det liksom inte riktigt att förstå.
SvaraRaderaVad är det då för mening med att vara ärlig?
Men det är väl det man får kämpa med, folks oförståelse för psykisk ohälsa.
Har mat ett brutit ben, så förstår alla, men säger man att man är deprimerad så börjar folk skruva på sig. (Vissa i alla fall).
Tur man kan hitta likasinnade på nätet i alla fall. Kram
tack karin! känns jätteskönt med någon som förstår. det gör så mycket när ingen i ens närhet verkar förstå, eller vill se eller prata om det.
SvaraRaderaoch visst är det precis så, att har man brutit ett ben eller liknanade, så är det inet farligt att prata om, det kan man vara hur öppen som helst med, och folk frågar hur det läker osv.... men ingen frågar hur man mår när man mår dåligt psykiskt. antar att folk är rädd för sånt de inte kan ta på eller förstå eller att de är rädd för ahur de skall ta upp det helt enkelt kanske... jag förstår absolut "de" med, jag har ju själv varit en "sån" som inte har haft en psykiskt sjukdom, men det finns ju alltid empati, något som så många i sagens samhälle verkar ha missat att utveckla.... tyvärr.... säger absolut inte att alla är så, men en del, eller många.... många tänker bara jag, jag, jag nuförtiden och är så himla ego känns det som.... jag vet inte, kanske jag som är cyniskt... men känns som att man brydde sig mer om andra förr i tiden och att man tog sig tid osv....? kanske därför så många mår psykiskt dåligt i vårat samhälle nuförtiden..... det känns som att det är så lätt att bli bortglömd... hamnar man utanför samhället på något vis, arbetslös, sjuk eller så, så blir man verkligen utanför om det vill sig illa.... hatar att vi bara "är värda något" om vi tjänar pengar?
SvaraRaderajag är jätterädd för att bli misstrodd om hur jag mår, så därför vågar jag inte berätta för någon utomstående att jag är deprimerad och lider av ångest. jag skulle säkert tjäna på det i längden med att vara lite mer öppen om det, men jag vågar inte... det knäcker mig och jag mår jättedåligt om någon säger något dumt om det eller inte tror mig osv.... det är liksom så känsligt och privat hur man mår på insidan, en dum eller dömande eller obetänksam kommentar kan få mig psykiskt knäckt lång tid framöver... helt sjukt egentligen, jag vet ju det, men jag kan inte rå för det. det känns som att dom dömer hela ens person liksom.... fast jag vet ju att det kanske inte är så, logiskt sett, så är det så det känns, det går inte att tänka bort.... en del tror ju faktiskt inte att psykiskt ohälsa verkar existera, att det bara är att "rycka upp sig liksom" eller att det är ens eget fel, för "man kan ju välja hur man mår", men så funkar det ju liksom inte när man är sjuk, och jag vet ju att dom har fel och inte vet, men ändå.
det är ju liksom ingen "hitta på sjuka" när man varje dag gråter och typ ber till gud att man skall få må lite bättre, att man gör vad som helst för att slippa det onda, haha ;-)
ska sluta lyssna på dumskallar som ändå inte vet ;-)
Exakt så känner jag med. Att hade jag haft ett brutet ben hade varit helt okej. Det hade varit accepterat från alla. För inte kan man hjälpa att man bryter ett ben! Men vissa verkar tro att man medvetet väljer att må dåligt, kanske för att man är svag. Eller kanske för att man är lat och inte vill jobba och så vidare. Jag vet inte. Men det känns så.
SvaraRaderaJag har ju inte heller berättat för någon i min närhet. Jag orkar och kan inte (just nu i alla fall) försvara och förklara. För i min familj känns det som om psykisk ohälsa inte riktigt är på riktigt, eller vad man ska säga.
Det jobbiga är ju att man vet att man inte ska bry sig om andra och vad de säger, men man KAN inte strunta i det. Det går liksom inte. Och för mig känns det som ytterligare ett nederlag. Jag VET vad jag borde göra och inte göra. Men jag KAN inte...
Så ibland kan man önska att man bara brutit ett ben istället...
Hej! Det är samma sak om man har en fysisk sjukdom och folk inte tror på en. Bara för att man kan prata och skratta så går det inte in i trögskallarnas huvud att man kanske inte alltid visar hur man mår fysiskt eller psykiskt.Dom har väl brist på empati eller så är dom bara lite korkade. Det kan också vara så att dom inte vill eller kan förstå. En del människor orkar inte med att prata om djupa saker det ska bara vara glatt.
SvaraRaderaNi vet själva hur ni mår . Ingen annan ska säga hur ni mår.
Kram Agneta Blomberg
precis så är det. jag kämpar på trots att jag har lidit av en djup depression i jag vet inte hur länge nu, förmodligen mer än tre år... jag har jobbat, gått en utbildning, och nu kämpar jag på på en praktikplats för att kunna få ett nytt jobb. jag var sjukskriven 2 eller 3 VECKOR 2010. "Vill du vara sjukskriven längre tycker du"? frågade läkaren som inte velat sjukskriva mig längre än så pga av försäkringsakassans hårda regler. så då hade jag redan ställt in mig på att; "ne, man får inte vara sjuk" och sa, "ne, jag kan jobba....". jag gick till jobbet fast jag kanske inte hade sovit på tre dygn och bara grät och hade ångest hela nätterna.
SvaraRaderasåhär i efterhand så kan jag ju se att jag var så illa tilltygad att jag hade ha behövt vara hemma minst ett år, kanske. fast just nu är jag glad att jag fortsatte, för nu har jag ju blivit klar med min utbilding som jag påbörjade efter det.. men jag tror ändå jag hade mått mycket bättre psykiskt IDAG om jag hade fått mer tid på mig att må bra igen. men som sagt, det sitter ju i ryggmärgen att man MÅSTE jobba eller plugga.... det är svårt och jobbigt att stå upp för sig själv och säga "stopp, jag klarar inte det här längre, jag orkar inte." för mig var det ett stort steg bara att våga gå till läkaren och säga att jag var deprimerad och be om två veckors sjukskrivning. så pinsamt och tabu kan det vara att må psykiskt dåligt. jag kämpar helttre på, gråter dygnets alla lediga timmar än att visa för någon jag inte känner och litar på att jag mår dåligt. tyvärr! ;-)
får jättedåligt samveta om jag skulle vara hemma bara en eller två dagar från jobbet eller praktiken, känns som att alla tror att man är lat och oduglig och typ hittar på att man är sjuk då... fast det skall ju dom skita i, men så känner jag ialfl. Förmodligen måste jag bygga upp självfötroendet och inte bry mig om vad andra tycker.
Ja det är nog där mycket ligger; i ens dåliga självförtroende. Känner jag själv i alla fall. Kanske är det en form av magiskt tänkande, att om bara självförtroendet blir bättre, då kommer jag våga säga ifrån och strunta i andras åsikter. Eller så är det kanske så "enkelt".
SvaraRaderaOm man bara vågade strunta i vad man tror att alla tänker och tycker tror jag det blir lättare. För egentligen, hur mycket tid lägger de på att tycka och tänka om lilla mig? På riktigt. Hur egoistisk får man bli. Det är lite komiskt.
Men jag tror ändå att en stor nyckel till att må bättre är att bättra på sitt självförtroende. För det är väl lite det som karaktäriserar en depression. Att man tror så himla lite om sig själv. Och att man inte är bra på något alls. Så om vi alla bara kan försöka hitta nyckeln till bättre självkänsla så kommer vi nog må mycket bättre. Så let me know...
hehe, ja precis, hur gör man för att få den där bra självkänslan på riktigt? jag kan ju känna mig bra vissa dagar, andra känner jag mig som sämst i hela världen.... och det är precis som du säger, att man tror så himla lite om sig själv, att man inte är värd något, bra på något, att ingen ens tycker om en på riktigt, ibland kan jag få för mig att alla bara hatar mig, dom vill inte ens prata med mig, nej, jag är ju ingenting värd.. det är bara så hemskt att känna så! man känner sig så liten, hemsk och osynlig...
SvaraRaderaHej! Ja det är ju helt otroligt att det är tidsbegränsat hur länge man får vara sjuk!!Är man sjuk så är man sjuk. Dom nya sjuk reglerna är ju sjuka. Dom som bestämt reglerna måste ju vara störda eller ha ett hjärta av sten! Charlotte, Chabo och alla andra som är deprimerade har ångest, panik ångest kämpa på så gott det går. Jag tänker på er.
SvaraRaderaKram Agneta Blomberg