Och DÄR föll jag tillbaka igen.

Happ, idag är en sådan dag. Orken är borta, energin är borta, glädjen är borta, allt är borta. Jag har ändå tyckt att jag mått ganska bra ett tag nu, Jag tänkte att nu är jag nog på väg åt rätt håll. Visst mådde jag sämre vissa dagar, men ändå inte så dåligt. Jag klarade av allt, i alla fall nästan allt. Jag var till och med ute i lördags. Men idag kom det.

Jag känner mig överväldigad av allt runt omkring mig. Skolan kväver mig. Allt man ska kunna, allt man ska läsa, alla uppgifter som ska göras, alla föreläsningar. Det är så sjukt svårt, och krävande. Där emellan är det psykologbesök. Sedan ska man ha tid att umgås med Casper och gå ut med min lilla prinsessa. Sedan ska man vara social och ha tid för sina vänner.

Jag orkar inte! Jag kan inte. Jag får inte ihop det. Det går ett tag, men sedan tar det liksom stopp och det är som att gå in i en vägg. PANG. Och så står man där och undrar vad fan som hände. För alla andra klarar det ju? Utan problem dessutom. Verkar det som i vilket fall. Men inte jag. Jag känner hur makten över mitt eget liv tas ifrån mig och jag bara åker med. Jag blir alldeles matt i kroppen och vill bara lägga mig ner och ligga kvar. 

Idag skulle vi ut och käka massa tjejer i klassen. Och i morgon är det tid hos psykologen igen. Sedan är det massa skolarbete och föreläsningar varje dag. Och julklappar ska handlas. Och Jag ska hinna plugga. Så idag när alla pratade om att vi skulle ut och käka tapas så kände jag oron växa inom mig. Alla var så förväntansfulla och glada och stämningen var hög. Då känner jag hur jag drar mig undan allt mer. Jag känner att jag inte hör till. Att jag inte passar in. Jag börjar tänka på att jag ska upp tidigt dagen efter för att gå till psykologen, för att sedan åka till skolan och för att sedan komma hem när det redan är mörkt. Då vill jag inte till psykologen heller helt plötsligt. 

Allt kväver mig, jag känner hur jag inte får luft. Vart är jag i allt det här. Varför räknas inte vad jag vill? Går jag inte med dem ut så kommer alla undra varför. Och de kommer ställa massa frågor dagen efter och jag måste hitta på massa dåliga ursäkter. Jag kan redan känna hur tråkig de tycker att jag är. Jag kan nästan höra hur de pratar om mig. Då mår jag ännu sämre. För varför tänker jag så om dem? Så stor roll spelar de inte för dem om jag är med eller inte. Herre gud Chabo, skärp dig! Allt blir till en ond spiral som jag inte tycks kunna hejda. 

Men jag stannade hemma i vilket fall. Jag har ställt in psykologbesöket och får se om jag orkar med skolan i morgon. Jag behöver tid att bara vara. Samla energi för att orka med en vända till. Och det är i såna här dagar jag undrar vad det är för fel på mig.