Jag vet inte hur det är med er. Men jag har problem med att mitt humör går upp och med hela tiden. Ibland är jag jätte glad och allt känns kanon, och helt plötsligt vänder det och tårarna bränner och allt känns hopplöst. Och ofta för små och obetydliga saker. Det har väl visserligen med depressionen att göra. Men har ni några tips att dela med er av? Som kanske kan göra att man kan komma över och ur dipparna utan att behöva bli så ledsen och lägga massa energi på det? Någon som ar kommit längre än mig i sin psykiska hälsa?
Ps. Ingen lycka på katt fronten... Ds.
jag känner igen mig, är precis likadan. jag vet inte riktigt hur man skall få färre dippar.... det är jobbigt att åka så upp och ner hela tiden... det är som att man glömmer bort vem man är eller inte riktigt vet hur man är.... äh, vet inte hur jag skall förklara det.... och ja, det kan vara jättesmå grejjer som gör en neråt, nåt som ingen annan säkert ens skulle tänka på känns det som... men i min värld blir det som döden på nåt sätt.
SvaraRaderaJag tror att vi måste lära oss att acceptera dipparna. Svart finns inte utan vitt, lycka finns inte utan sorg. Jag kämpar med att det är okej att känna. Hur jobbigt det än är att gråta "utan anledning" och allt sånt så blir det bara värre om man försöker trycka undan det. Men så funderar jag lite till..vad gör jag när det känns sådär jobbigt. Jag försöker nog pyssla om mig själv. Lite fotbad, någon bra film, måla naglarna och måla. Kreativitet är som balsam för en ledsen själ.
SvaraRaderaVarm kram till dig!
Annie, 23.
SvaraRaderaHittade din blogg nu och tyckte att det var nästan lite obehagligt att läsa den. det känns som att jag läser ur min egen dagbok. jag har aldrig haft kontakt, eller hört andras historier som lever med panikångest och deprission. Jag fick min diagnos oktober 2010. när jag fick min diagnos var lustigt på någotvis. jag kände en sån lättnad, att jag fick svar på "vad är det för fel på mig?"
När jag har mina dippar har jag svårt att ta mig ur dom. för mig är det viktigt att få vara ledsen ibland, men inte så att det går över styr. När jag är nere och ledsen är det väldigt mycket lättare att bli arg istället än glad igen, det liggger liksom närmare. Som ett mellansteg typ. ibland fungerar det att bli arg på sig själv, jag brukar be mig själv skärpa mig (säga det högt också!) och se det som att det är jag som bestämmer om jag ska vara glad eller ledsen. "Nu får jag ju lägga av!" jag brukar också försöka byta miljö i samband med det, eller bara en dusch och fixa till sig lite, att man liksom börjar dagen på nytt. Jag tror att det är bra att bestämma sig och säga till sig själv "jag vill inte ha det såhär".
Men så har man dagar då ingenting hjälper, ångesten bara äter upp en. då brukar jag säga till mig själv högt "Du är en bra tjej, Annie!"
Mer eller mindre - att försöka peppa sig själv frisk!
tack för att du skriver den här bloggen, känns väldigt skönt att inte känna sig ensam eller konstig i sina känslor. Det ger mig pepp att en dag bli helt frisk.