Jag har fått lite frågor kring hur jag har kommit i kontakt med min psykolog. Och om jag inte minns fel har jag tagit upp det i ett tidigare inlägg, men jag tänkte dra det lite snabbt igen.
Casper tog kontakt med en psykolog på ett sjukhus, hur vet jag inte riktigt. Men jag fick så kallade akuttider i alla fall. Vilket innebar att de tyckte det var viktigt att jag fick omedelbar hjälp. Nackdelen var att det endast var tio samtal. Och när jag fick reda på det kändes de hela ganska värdelöst. Jag kände inte att jag skulle "bli frisk" på tio besök när jag mått dåligt så länge. Sedan kändes det inge vidare hos den första heller. Det kändes som om hon var dömande och drog förhastade slutsatser (kanske för att vi bara hade tio gånger på oss, vad vet jag). Så jag slutade. Jag bestämde mig då för att jag skulle klara det här själv (vilket jag uppenbarligen inte klarat av tidigare, men jag tyckte det var en bra idé ändå..?)
Efter några månader förstod jag att det aldrig kommer bli bättre om jag inte får lite hjälp på traven. Tabletterna funkar väl inte jätte bra heller. Men med lite professionell hjälp kanske det blir bättre. Jag ringde min läkare och frågade hur jag skulle gå tillväga. Jag berättade att jag inte trivdes med min förra psykolog och att jag behövde prata med någon annan, för jag klarar det inte på egenhand. Jag kommer i så fall gå under. Han hade inte något att säga. "Det var det de hade att erbjuda..". Då tappade jag orken och lusten direkt. Casper tog återigen tag i det och ringde ungdomsmottagningen. Där är jag nu och pratar med en psykoterapeut, och hon är kanon. Jag fick tid efter bara någon vecka och går nu dit kontinuerligt en gång i veckan, och det får jag göra tills jag fyller 25 om jag vill.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar