Tandläkarbesöket gick bra! Så nu är två STORA orosmoment borta. Tandläkaren och tentan. Jag är så trött att jag känner för att sova bort ett dygn. Men det är skola i morgon igen. Juridik-kursen börjar. Tungt.
Mamma, hennes väninna och min syster var här idag (mamma skulle med till tandläkaren..). Så efter tandläkaren och ett pass i skolan strosade vi runt på stan. Och jag märkte hur mycket jag saknar min syster. Vi ses ju inte lika ofta nu när det är tre timmars bilresa mellan oss. Men jag hoppas vid gud att hon flyttar hit när hon tagit studenten. För jag saknar henne så mycket. Vi har så himla kul tillsammans och jag älskar henne så det gör ont.
När vi satt inne hos tandläkaren, jag, mamma och Casper frågor hon lite allmänna frågor. Däribland "Äter du någon medicin? Är du frisk för övrigt?" Tankarna snurrade i huvudet på mig. Frisk? Klart jag är frisk. Eller? Shit, jag är ju deprimerad. Jag äter ju antidepressiva. Bör jag nämna det? Nej det kan jag ju inte, mamma sitter bredvid..?! Men ändå, jag måste ju få det sagt. Så när jag ska röntgas så ber jag sköterskan stänga dörren en stund när de andra står utanför. Jag visar snabbt att jag äter antidepressiva och att mamma inte vet om det. Hon sa att det var bra att jag sa det och att hon förstod att jag ville hålla det för mig själv. Hon hade frågat för att det har med bieffekter och så att göra. Som bland annat muntorrhet. Men där var ett typiskt exempel på hur snabbt och oväntat man kan hamna i ett pressat läge.
Hej! vill börja med att säga att du har en riktigt bra blogg som säkert hjälper dig själv och många andra. Fick också den frågan hos tandläkaren när jag åt citalopram och svarade att jag var FRISK. Kom på det efteråt, men sa inget! Starkt av dig att berätta det. Kommer följa din blogg framöver. Kämpa på!
SvaraRaderaHittade din blogg idag och åååh vad skönt det är att läsa om någon som sitter i lite samma sits som en själv! Du skriver på ett väldigt bra sätt också. Så tack för att du delar med dej :) Kram
SvaraRaderaMed all respekt. Du har det säkert jättejobbigt och jag sitter i samma sits som du, har fått säga upp mitt jobb och all social kontakt och de enda som får komma nära är min familj. Tycker rentutav att de är idiotiskt att inte ens berätta för din mamma att du går på antidepressiva, stödet hemifrån är det viktigaste du kan ha under en depression. Sedan är det en annan sak att du verkligen orkar hålla igång en blogg om det, själv orkar jag sällan sätta på min dator. Det var nog allt.
SvaraRaderaAlla fungerar vi olika då vi befinner oss i ett depressivt tillstånd. Det finns ju lika många varianter som det finns människor. Så att jag finner en tröst i att skriva om min depression tycker jag är fantastiskt. Jag har hållit så mycket inne, så att bara få ner det och ur det ur huvudet gör otroligt mycket för mig. Det finns oändligt mycket som jag inte orkar att göra. Men detta klarar jag av.
SvaraRaderaSen att jag inte har berättat för min mamma har att göra med mina familjehistoria. Den är som den är, och som det ser ut i dagsläget kommer det bara att göra större skada att berätta. Jag har berättat för min närmaste familj, och det är Casper och hans föräldrar just nu. Och det är fantastiskt, som du säger.
Men det jag vill få sagt är att det ser olika ut för alla. Ingen är bättre eller sämre än någon annan. Och jag tycker att när man är i den situationen vi båda är så borde man veta att alla handskas med saker och ting på olika sätt, och därmed vara mer tolerant och överseende med detta än vad andra som inte varit i samma situation är. Det var nog allt för mig.
man väljer själv vem/vilka man vill berätta för, oavsett om det är familj eller inte. Det avgör man själv, vad som är bäst för en själv. å de va nog allt för mig, hej! ;-)
SvaraRadera