Ibland frågar jag mig själv om vi lever ett "tråkigt" liv jag och Casper. Vi Jobbar/går i skolan, och efter det gör vi inte så mycket mer. Vi lagar mat tillsammans och är ute med vovven på långpromenader. Vi fikar och pratar om allt mellan himmel och jord. Vi åker hem till Caspers familj ibland på helgerna. Och sen ser vi fram emot fredagarna då vi lagar fredagsmidddag och myser framför Idol (fastän vi inte tycker att det är nått vidare bra), det hör liksom till.
Vi går inte ut och festar på samma sätt längre. Vi sitter inte och dricker en lördagkväll bara för att. Vi får inte ut något av att gå in på ett överfullt ställe och försöka se snygga och sexiga ut och dricka drinkar. Självklart är det kul, nångon gång ibland. Men jag känner inte för det längre. Och det känns som om vi har blivit "gamla i förtid". Men vi har haft det där livet både jag ock Casper. Och vi är färdiga med det. Man har festat och dragit hem folk man träffat på krogen. Man har dansat tills man däckat och kommit hem halv åtta på morgonen. Och just nu finner jag ingen glädje i det. Det känns bara jobbigt när jag tänker på det. Press och ångest. Ångest och press. Jag vet inte varför. Det bara känns så, och visst, det är lite tråkigt. Men varför pressa sig till något ångest laddat? Jag trivs ju med som vi har det nu. Vi är så kära och lyckliga att inget annat spelar någon roll. Men jag vet inte, man jämför sig väl med andra.
Sen har båda två haft det ganska knackigt hittills i livet, och vi har väl tvingats att växa upp tidigare på ett sätt jämför med många andra. Kanske har det med det att göra. Vad vet jag. Men ibland kan jag inte annat än att tycka att vi är lite tragiska. När vi sitter mitt emot varandra i köket med levande ljus och ugnsbakad falukorv och diskuterar vem som ska åka ut i Idol en fredags kväll. Men då slår det mig att vi är lyckliga. Lyckligare än många andra. Vi trivs i varandras sällskap och vi är bästa vänner. Jag skulle inte vilja spendera min kväll på något annat sätt. Och vad jag än gör tillsammans med honom så mår jag bra och känner mig levande.
Här är våran låt, och den säger allt.
haha gud vad jag känner igen mig! jag & min pojkvän är i princip likadana; umgås jämt & är hellre hemma tillsammans & myser än går ut och "festar". men vi trivs & har så jävla kul ihop ändå!
SvaraRaderabåda vi har levt mycket hårda & destruktiva liv med missbruk och misär, så jag är väldigt glad att vi kommit ifrån allt det där. jag tror att folk som gnäller på att man sitter hemma egentligen önskar att de kunde ta det lika lugnt & mysigt själva, utan att bli rastlösa & tokiga på varann ;) vad det än beror på så tycker jag att man ska låta alla leva på det viset som får just dem att känna sig lyckliga & tillfreds.
och de borde fram för allt tänka på att alla inte kan inte festa & supa utan att blir destruktivt & rentav livsfarligt.. många tar ingen hänsyn till detta.
kram!
Jag är 18 och har aldrig känt att fest och sup är för mej. Känns som att jag redan är förbi det trots att jag aldrig riktigt varit där. Och vad de flesta letar efter som är ute på krogarna är nog just någon att käka en trevlig middag hemma med en fredagskväll :)
SvaraRaderaJag tycker att det är bra att du å din kille inte är ute å festar vare helg som alla verkar göra !!
SvaraRadera