Jag hade psykologbesök i morse som jag faktiskt hade längtat till. Men när jag väl är på väg började jag bli nervös på något sätt och vill inte gå dit längre. I vanliga fall hade jag vänt, gått hem och ringt och sagt att jag var sjuk. Så hade det jobbiga varit ur världen och ingen hade varit nöjdare än jag. Men nopp, nu skulle jag dit hur jobbigt det än var. Stå på dig!, var tanken som ekade i huvudet.
Men dagen kunde ha börjat lite bättre. Jag satte mig på ett tåg som inte stannade på min station. Så jag åkte alldeles för långt, trots att jag frågade konduktören om den stannade på min station. Ja då, det gjorde det. Om jag hade biljett förstås. Men det uppstod tydligen något kommunikationproblem mellan oss, vilket jag förstod när tåget susade förbi mitt stopp. Hon var dansk, det kanske var det. Eller så uttryckte jag mig otydligt, vem vet. Men fram kom jag i vilket fall inte. Så där satt jag på fel station och kände hur jag fick hela den där olust känslan bekräftad. Jag skulle inte åkt hit idag!
Det är i sådana situationer min analyseringsförmåga slår till. Och blir fantastisk. Jag tror på både ödet och gud, och allt där emellan. Jag skulle helt enkelt inte gått dit, och detta var sättet att visa det på. Men jag ringde psykologen och vi sköt på mötet och jag kom in när jag kom dit. och det kändes jätte bra. Eller ja, jag grät, pratade som aldrig förr och hon analyserade. Så vi hade det allt trevligt(?).
Och jag tänkte bara säga att jag gick iväg igår. På tentaöls-grejen. Och det blev en kanon kväll. Tack för det tjejer. Ni vet vilka ni är. Visserligen för att ni i stort sett är de enda runt mig som vet om det... Och vet om bloggen. Men ändå. Tack.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar