Breakdown.

För några timmar sedan hade jag ett sånt där breakdown. Vi skulle gå och handla och började prata om pengar. Hur vi ska kunna spara för att åka utomlands och tatuera oss och liknande. Men med en gång känner jag mig attackerad och kritiserad. Fast Casper pratar om oss båda. Han blir frustrerad då jag börjar gråta och bollen är i rullning. 

Jag blir ledsen och skäms för att jag alltid gråter. Casper vill få mig och sluta varav han säger åt mig. Det gör det hela bättre för han vet om att jag alltid gråter. Jag försöker att inte prata med honom och bara gå tyst för att lägga all fokus på att sluta gråta. Det funkar inte. Casper blir frustrerad och jag vill förklara mig. Vi pratar i munnen på varandra. Ingen menar det som den andre verkar tro att man menar. Jag skäms, han blir arg. Jag drar mig undan. Han försöker stå på sig. Vi klarade upp det ganska snabbt. Han säger att han älskar mig och försöker förklara att han verkligen inte menade något illa med vad som nu kan ha upprört mig. Han ville bara att vi ska börja spara lite pengar. Jag lägger locket på.

När vi sedan kommer hem kan jag inte släppa det. Ångesten väller upp inom mig och jag klarar inte av känslan av skam, frustration, aggression och otillräcklighet. Jag bara orkar det inte. Jag vill inte känna att jag är en börda för honom eller att jag måste försöka vara nått jag inte är, i alla fall inte när det bara är han och jag. Han vet att jag gråter för allt. Jag orkar inte att han ska lägga så mycket vikt vid det varje gång. För det hjälper inte. Jag gör det ju inte för att jävlas eller för att han har sårat mig, eller vad man ska säga. Det bara kommer. För jag känner mig maktlös i en konflikt. Men det värsta av allt är känslan av att dra ner honom. Att jag hindrar honom från att ha ett bra liv. Jag älskar honom tusen gånger mer än vad jag älskar mig själv. Han är allt för mig. Skulle det innebära att jag får leva ett liv utan honom och att han därmed är lycklig, så får jag göra det. Och det här lyckades jag på något sätt få ur mig genom all gråt när vi hade kommit hem och det bröt ut.

Vi är inte perfekta någon av oss. Han är bestämd, och då blir jag svag och gråter. Och under ett sådan tillfälle då vi diskuterar i stundens hetta glömmer vi bort varandra under några sekunder. Och vi handlar inte som vi vet att vi behöver just nu. Jag vet att jag är krävande. Men jag vet också att Casper älskar mig över allt annat. Det är han och jag. Men fan vad hemskt det är med såna nedslag. Och det kommer så fort. För så konstiga saker. Jag hatar det. Jag vill bara få ordning på mina känslor!