Att ha dålig självkänsla.

Något som jag brottas med dagligen är mitt dåliga självförtroende. Jag tror att folk umgås med mig för att de måste och för att de är artiga. Jag tror att Casper tycker att han ibland tagit på sig för mycket. Jag tror att mina föräldrar är besvikna. Jag tror att mina närmare vänner börjar se igenom mig. Jag tror att alla runt omkring mig ser hur annorlunda och hemsk jag är. Jag tycker inte att jag har och tillför något som någon annan inte har. Jag är inte snygg, jag är inte smart, jag är inte rolig, jag är inte rik, jag är inte bra på nån sport, jag är inte påläst. Tycker jag själv i alla fall. Och ifall folk ger mig komplimanger eller säger något snällt så rinner det bara av mig som vatten på en and.

Det är konstigt det där. Jag tillskriver mig själv ett så mycket bättre omdöme än alla andra. Jag tror eller litar inte på det någon anan än mig själv tycker när det kommer till mig själv. Men egentligen har ju de kanske både ett bättre perspektiv och ett renare perspektiv. Ändå tar jag inte till mig något av det de säger. Och det gör lite ont i mig. Jag vill tro på det som säger. För de skulle ju leda till att jag får en mycket bättre självkänsla och underlätta för mig på så många olika plan. Men som jag har det nu så litar jag inte på det någon säger. Och jag har otroligt svårt att ta komplimanger. Jag har även svårt att förstå om folk är ärliga eller om de är ironiska. Så det leder i sin tur att det blir ännu svårare.

Hade jag haft bättre självförtroende hade jag vågat vara mer ärlig. Jag hade haft lättare att träffa nya människor. Det hade varit enklare att prata inför folk. Jag hade vågat släppa människor närmare inpå livet. Jag hade kunnat slappna av mer och där med haft roligare. Jag hade trott mer på min förmåga och min faktiskt kunskap. Jag hade mått så mycket bättre. Det hade varit roligare att komma hem till min familj. Och jag hade varit stolt över mig själv på ett helt annat sätt...