Första psykologbesöket

Har varit på mitt första samtal hos nya psykologen idag. Och det kändes jätte bra. Jag var otroligt nervös innan jag skulle gå in, hade ont i magen och det pirrade på något konstigt sätt i händerna. Men Casper sa det att "säg det till henne så hon vet hur du känner..", och det gjorde jag. Hon förstod precis och förklarade därför hur hon tänkte gå tillväga och hur det skulle komma att bli om jag valde att fortsatta att gå hos henne.

Det började med att hon fråga mig lite om min familj samtidigt som hon ritade upp min familjekarta. Alltså relationsband och familjekonstellationer och så vidare. Hon frågade saker undertiden, som hur min relation till den och den var. Hur jag kände om vissa saker som rörde familjen osv. Nästa möte kommer hon fråga lite om skolgång, tonåren, sexualiteten, kompisar mm.

Så än så länge känns det riktigt bra. Hon var inte det minsta dömande eller stressande. Hon lade upp det hela på ett så bra sätt. Hon sa att hon inte tänkte sätta massa diagnoser på mig eller liknande. Utan bara hjälpa mig att reda ut saker och ting och kanske förstå samband och sådant för att först¨varför det blivit som det är. Sedan är det upp till mig om jag vill göra något åt det hela och då finns hon där för att hjälpa mig.

Så det kändes jätte bra. Kommer att fortsätta att berätta om hur det är om ni är intresserade. För jag kommer fortsätta där ett tag som det känns nu i alla fall. Här nedan kommer två exempel på familjekartor (genogram) som jag hittade på nätet.

Är det verkligen jag?

Jag ser in i spegeln och där står hon och tittar tillbaka på mig. Hon viker inte blicken. Hon stirrar på mig som om jag störde henne. Hennes ögonen är så ärliga, jag ser allt som hänt henne bara genom att se in i dom. Hon är rädd, ständigt rädd. För vad vet hon inte. Men om hon döljer det bakom ett stort leende och skämt så märks det inte. Om man inte tittar på henne i spegeln när ingen annan ser förstås. För då lyser det igenom.

Det är som om speglar visar ens sanna jag. Tycker ni inte det? När jag ser mig själv i spegeln så ser jag på mig själv utan att göra mig till. Och jag ser allt ont i mina ögon. Jag ser alla sorger och alla frågor surra omkring där inne. Den blacka hyn och de trötta musklerna efter alla leenden. Men det värsta är ögonen. Att verkligen se på mig själv. Det sägs ju att ögonen är själens spegel... Men vad vet jag. Kanske inbillar jag mig vad jag ser. Kanske inte.

Jag är veckansblogg.

Ville bara säga tack till Joanna som utsåg mig till Veckansblogg på hennes egen blogg. Vilket förövrigt är en riktigt intressant blogg. Hon skriver bland annat om sin diagnos aspergers. Tack igen!

http://www.domkallarmighannes.com/

Har ni tips och råd om samtalsterapi?

Jag börjar blir lite nervös inför morgondagen. Ska ju som sagt till min nya psykolog då. Undra hur hon är? Om vi kommer gå varsamt in på allt, eller om hon frågar som den andra; Jaha vad vill du prata om, varför mår du dåligt? Eh, hade jag vetat det hade jag väl inte varit här? Det känns som om jag har så mycket att säga att jag inte vet var jag ska börja. Har ni något tips på hur jag ska gå till väga, om ni har någon erfarenhet om samtalsterapi? Jag skulle verkligen uppsatta det, så kanske nervositeten släpper lite också.

För övrigt har jag en bra dag idag. Mycket plugg inför tentan, men då vet jag vad jag ska göra i alla fall. Känner mig trygg med alla mina papper och mina anteckningar, sitta och skriva upp begrepp i min "begrepps-bok" och dricka kaffe. Så just nu mår jag bra. Lite stressad och nervös, men bra. Så ha en skön söndag allesammans!

Att sova dåligt.

Jag är trött på att vara trött. Jag somnar runt nio varje kväll, ibland så tidigt som sju. När jag väl sover så drömmer jag jätte mycket. Jag drömmer konstiga och påfrestande saker som hänger i när jag vaknat och ibland hela dagen.

Som i natt när jag drömde att jag sprang ett lopp på 10 000 m. Jag var utmattad och trött hela loppet, men jag var tvungen att vinna. Det fanns inget annat. Casper och hans pappa peppade mig på upploppet och jag skrek och svor när jag sprang. Benen orkade inte, lungorna fick ingen luft, men dom skrek och hejade, benen sved av mjölksyra. Men jag var tvungen att vinna. Jag snubblade och snubblade. Men jag visste att jag låg först, ingen hade passerat mig, men när jag kom i mål så sa det att jag kommit på fjärde plats. Och jag blev vansinnig. Jag kastade saker och skrek. Det var inte möjligt!? Sen kommer Casper fram och säger att jag inte är av rätt virke, han visste att jag inte skulle klara av det och så vidare... Det var en fruktansvärd dröm, även om det låter harmlös.

Sen blir vi väcka ibland upp till fyra gånger per natt av vår hund som behöver ut. Jag vet inte varför hon gör det, så har det inte varit förut. Så det blir aldrig någon hel natts sömn. Och som om inte det vore nog så vaknar jag ett par tre gånger där emellan för att ryggen gör ont.

Jag har atarax som jag kan ta för att sova bättre. Men tar jag dem så blir jag så slö och dåsig dagen efter, så då är den dagen ändå "förstörd". Det kvittar hur mycket jag sover så är jag ändå trött. Och nu är jag mitt uppe i tentaplugg med, och det gör inte saken bättre. Så det ska bli skönt när den är gjord så kanske jag sover lite bättre sedan och blir lite piggare.

Press och stress med jobb.

Jag fick en kommentar för några dagar sendan från en tjej som även hon lider av depression. Hon hade blivit medicinerad men nu slutat. Det hon skrev var att hon skulle börja ett nytt jobb och kände sig därför orolig och hade lite ångest. Dels för att göra bort sig och dels för att hon var rädd för att hon skulle må dåligt och få ångest och vilja gå hem. Och jag förstod precis vad hon menade.

Jag jobbade som sagt inte den här sommaren eftersom jag inte orkade. Jag skulle inte ha klarat av det rent psykiskt. Pressen på att vara öppen, social, alert, duktig, ansvarstagande och allmänt bra kändes för stor. Visserligen är det väl bara mina egna tankar och antaganden. Men det spelar ingen roll. Jag känner ändå som jag känner. Jag vet att det är okej att vara nere ibland och att göra misstag. Men det hjälper inte, inte just nu i alla fall. Kanske kommer jag se det ur ett annat perspektiv när jag börjar må bättre igen. Vad vet jag.

Men det jag vill få sagt är att jag förstår dig Charlotte. Jag har liknande känslor. Jag hoppade in och hjälpte till hos Casper i torsdags. På hans jobb där jag är cirka 4 dagar i veckan och äter, pluggar och bara tar det lugnt. Jag har jobbad där förr några gånger, men ändå kryper sig känslan av oro och nervositet på dagen innan. Och då är det bara en enda dag, och på ett ställe jag är i stort sett dagligen annars, och ett jobb jag kan. Det är lustigt hur det blir.

Så även om man får en känsla av panik, oro och ångest och bara vill där ifrån. Försök att ta dig tid att samla dig. Gå iväg och ring någon som gör dig trygg, någon som kan hjälpa dig att stå ut med det jobbiga. För det är okej att det är jobbigt att börja på ett nytt jobb, eller att det gamla jobbet helt plötsligt känns överväldigande. Men försök att ta dig igenom det, för när man har gjort det så mår man så bra. Man har bevisat för sig själv och för andra att man faktiskt klarade det. Och sedan blir det förhoppningsvis bara lättare och lättare.

Följ gärna min blogg på Bloglovin.

Följ min blogg med Bloglovin

Lättnaden över att få dela med sig.

Har precis tagit en atarax och krypit ner i sängen. Det har varit en lång och psykiskt jobbig dag.
Var och simmade i morse och sedan dess har vi pluggat hela dagen tills nu. Vi har tenta på onsdag nämligen. Men när jag satt med tre av mina närmaste klasskompisar i förmiddags och pluggade så berättade jag hur jag mådde och om bloggen. Det föll sig så naturligt då vi kom in på bloggar och sånt där. Dom tog det jätte bra och det kändes inte konstigt alls. Visst kom tårarna lite och jag blev oerhört nervös. Men jag kände en sån lättnad när jag hade fått det sagt. Så förhoppningsvis leder detta till att jag kan känna mig mer som mig själv framöver. Att jag kan säga som det är om jag är för trött för att umgås, eller om jag mår för dåligt för att gå till skolan.
Sen på vägen hem när jag mötte upp Casper så pratade vi om hur det är att inte kunna minnas några lyckliga stunder från sin barndom och hur det känns att bli arg på sig själv för att man inte kan reagera "normalt" i vissa situationer. Som att jag börjar gråta så lätt för allt. Och det berörde mig verkligen (som allt annat nu för tiden). Men jag är inne i en jobbig period just nu och dagen i sig hade varit väldigt påfrestande på många sätt. Så det är därför jag har tagit en atarax nu i kväll, för att kunna lugna ner mig lite och få lite ro i kroppen. Jag har sovit väldigt oroligt det senaste och drömt mycket. Så jag kände att det kan behövas i natt för att få lite sömn. Men jag är i vilket fall väldigt glad att jag vågade berätta. Jag har velat göra det länge nu. Så jag är stolt över mig själv faktiskt. Och jag har faktiskt haft en väldigt bra dag ihop med dessa tre fina flickor. Trots att det tog mycket på mig.Tack.

Människan bredvid

Hej!

Eftersom Chabo har bestämt sig för att bloggen skall vara anonym än så länge kan vi kalla mig för Casper. Vem är då denne Casper? Jo jag är Chabos pojkvän och sambo, samt förhoppningsvis bästa vän. Titt som tätt kommer jag att titta in här och lämna ifrån mig några ord, hoppas att ni tycker det låter spännande och kul. Det gör i alla fall jag. Jag antar att de flesta av er som hittat hit har någon koppling till depression, ångest och eller panikångest med mera. Det är ju faktiskt så att det är vanligt i dagens samhälle. Om jag bara tittar runt mig själv så har båda mina föräldrar, två syskon, jag själv samt då Chabo drabbats av detta. Jag tror att den största anledningen till att det är såpass vanligt är för att det är så himla tabubelagt, det är inte okej att må dåligt helt enkelt.

Jag led själv av kraftig ångest och sömnproblem under flera års tid innan jag erkände det för mig själv och min omgivning. I dagens läge mår jag bra, främst tack vara min psykolog och mina nära och kära, klart att tabletterna hjälpt till lite också..

Hur som helst, vad skall mina inlägg ha för syfte i Chabos blogg då? Det låter jag er bestämma. Skriv en kommentar och berätta vad ni vill att mina inlägg skall handla om. Glöm då inte bort att inläggen skall helst kretsa kring Chabo och hennes väg från botten till toppen, samt psykiska sjukdomar.

Lite tips: hur är det att gå till psykolog? vad finns det för biverkningar kring antidepressiva? Hur är det att bo ihop med någon som är labil, osv.

Peace Out!!
//Casper

Att börja samtalsterapi.

Jag tänkte bara säga det att jag äntligen fått tid att prata med någon. Jag har fått tid nu på måndag hos en psykoterapeut. Så nu får vi se hur det går. Det känns lite nervöst reda nu, men jag tror det kommer bli bra. Det är nog det som har saknats för att jag ska komma igång och börja fixa det här. Man behöver lite hjälp. Det är svårt att veta hur man ska göra. För hade man vetat det och sen klarat av det på egenhand så hade man ju redan gjort det..? Eller hur? Så det känns som att jag har fastnat. Jag vet att något måste göras. Och att jag måste ta tag i det. Att jag måste börja ändra på saker och ting. Jag vet det. Men jag kan inte, jag vet inte hur jag ska göra. För då hade jag ju som sagt redan gjort det.
Men det som känns mest akut nu är att "fixa" min självkänsla. Och få bukt med min relation till familjen. Missförstå mig inte. Vår relation är bra. Jag står mycket nära dom och jag vet att dom älskar mig. Men jag vet ju att allt "inte står rätt till", det ska ju inte bli så här liksom. Jag ska inte vara rädd för att göra mamma upprörd. Eller inte tro att min pappa tycker om mig. Eller känna mig som en besvikelse för dom. Men alla har gjort sitt bästa utifrån de resurser de har. Även jag. Men ibland känns de som om jag spelar någon annan för deras skull. Med dom pratar man inte om sånna känsliga saker och om sånna känslor. Men jag är en sådan individ som behöver och vill det. Men det går inte. Jag vågar inte. Men men, förhoppningsvis ska jag nu få lite verktyg som kan hjälpa mig med det.

Ambivalensen skriker i mig.

Jag driver ju den här bloggen för att sprida allt som rör depressioner. Att öka medvetenheten och försöka få bort det skambelagda. För det sägs ju att ju mer man pratar om något och bryter mot normerna, desto mindre tabubelagt blir det.

Men här sitter jag. 21 år gammal och vågar inte berätta för mina vänner eller min familj och släkt om något jag känt under en lång lång tid. Det är ju pinsamt. Jag känner mig så dubbel. Ambivalensen skriker inom mig så att de gör ont. Visst, min pojkvän och hans familj vet, och mina två närmaste vänner. Men vi bor inte i samma stad och vi pratar liksom aldrig om det. Eller ja, ibland frågar en utav dem om det och hur jag mår och så. Men ändå. Jag vågar bara inte berätta. Vi har som en mytologi, en sägen om vår familj som är att vi mår aldrig dåligt, vi är goda medborgare som gör rätt för oss. Då är man inte svag, sjuk eller deprimerad. Jag kunde inte jobba i somras för att jag mådde så dåligt, men det kunde jag ju inte säga. Jag bröt mot inte mindre än två "regler". Man måste jobba och man är inte svag. Så jag vågar inte säga något för att såra och göra min familj besviken. Jag är rädd att de tar avstånd ifrån mig. Eller att det blir så att man lägger locket på, att om jag berättar så kommer man aldrig att tala om det igen. Men jag vill inget hellre än att säga som det är. Men jag är så rädd att mamma ska tycka mindre om mig eller bli arg och besviken. Eller värst av allt känna sig anklagad....

Känslor och söndagsångest.

Jag fick tillbaka känslan av söndagsångest och känslan jag fick när jag skulle åka till pappa när jag var liten. Och det känns fruktansvärt. Det är svårt att förklara för någon som inte varit med om samma sak. När man mår dåligt och är deprimerad som jag är, så handlar det mycket om att man får en känsla i kroppen som står för så många mer känslor. Man kan få ont i huvudet, må illa, bli rädd, känna sig värdelös och bortkommen. Allt på bara någon sekund, utan att man egentligen vet varför. Man känner bara igen känslan sen tidigare. Jag hade en oerhört svår period när jag gick i trean ungefär tror jag det var. Då jag grät varje morgon när jag skulle till skolan, sprang panikartat efter mammas bil på morgonen och sprang in på lärarrummet och tvingade dem att låta mig ringa till mamma. Jag var som en igel på min lillasyster på rasterna och jag mådde hemskt. Samma känsla fick jag när vi skulle åka till min pappa varannan helg. Tillslut började känslan komma en hel vecka innan vi egentligen skulle åka dit. Jag hatar känslan. Jag blir orolig, nervös, matt, illamående, känner mig liten, värdelös och hjälplös. Det är svårt att förklara för någon som inte varit där själv, men någon kanske förstår vad jag menar.
Och så känner jag nu i alla fall. Vi har stor redovisning i morgon och jag kommer vara hemifrån hela dagen och kvällen. Och det gör mig nervös och otrygg. Jag mår inge bra när jag inte känner mig trygg...

Rör på dig och må bättre?

Idag har vi varit ute och gått i nästan tre timmar med vovven. Hur skönt som helst. Dock blir jag så trött i ryggen. Men då är det ju bra att vi går så långt och länge. Vi ska försöka komma igång bättre med träningen. Vi ska träna på morgonen innan skolan och hans jobb. Som ni vet är ju min rygg kass och det tror jag är en del i att jag mår dåligt. Kronisk värk leder ofta till frustration och depression. Jag har inte hittills hittat någon som jag hjälpa mig, men röntgen är beställd och vi ska träna mer regelbundet. Förhoppningsvis hjälper det till att lindra det hela en aning. Sen mår man ju bättre i allmänhet när man tränar och frigör endorfiner. Som i sig även lindrar smärta.
Men jag känner ju mig själv.. Jag är ganska bra på att komma med undanflykter som gör att jag inte kan eller inte hinner träna eller vad det nu handlar om. Jag kommer på så bra saker att jag till och med tror på det själv. Men nu ska jag verkligen försöka. För jag tror verkligen att det kan hjälpa mig på mer än ett sätt att börja träna ordentligt. Och bara att vi skaffade hund har gjort att vi båda kommit ut mycket mer i naturen. Och det har hjälpt jätte mycket.

Jag vill tycka om mig själv.

Jag är så trött på att ha så fruktansvärt dåligt självförtroende. Jag har hela mitt liv trott att jag faktiskt haft bra självförtroende. Jag har ju alltid vågat stå för min åsikt och säga till om till exempel en lärare gör fel. Men jag har tydligen associerat fel saker med självförtroende. För just nu känner jag mig så otroligt svag. Jag kämpar dagligen för att få människors godkännande. Bli omtyckt och leva upp till alla ideal. Så fort min pojkvän säger något, som till exempel att han tycker att jag gör bullar på "fel" sätt, så tar jag jätte illa vid mig. Jag vet att det inte är något personligt och att han säger det med kärlek och humor. Men det hjälper inte. Jag hör bara att ja gör fel och därmed är jag dålig. Eller om någon i min klass inte gillar min ide till ämne så blir jag jätte förnärmad.
Och det tar på mig. Tillslut är allt jag hör negativt och jag gör egna konstiga kopplingar. Jag tycker att jag är alldaglig och grå. Saknar utstrålning och glädje. Jag är tråkig och energikrävande. Osäker och nervös. Vem kan möjligtvis tycka om att umgås med mig? Eller se upp till mig? Eller vara stolt över mig? Det känns inte ens som att min mamma är stolt över mig. Det är alltid något jag hade kunnat göra bättre. Vilket min syster alltid lyckas göra (men hon är ju underbar så det är inte så konstigt).

Men det är jävligt jobbigt rent ut sagt. Speciellt när jag vet om allt det här. Att jag tar saker på ett visst sätt, och att jag bara hör det dåliga. Jag vet att det finns flera som tycker att jag är helt okej. Och min pojkvän älskar mig över allt annat och är stolt över mig. Jag vet det. Men jag känner det inte. Det känns som påhitt och lögner för att människor inte vågar säga sanningen. Eller är rädda för att såra mig. Och jag kan bara gissa hur jobbigt det måste vara att leva med mig...

Att bli besviken

Den där känslan av besvikelse när man tror att man börjar må bättre och mattan under ens fötter plötsligt rycks undan. Konstigt nog har jag inte tappat hoppet om att må bättre, men samtidigt bli jag mer och mer orolig för att det är så här jag kommer må. Men vissa dagar känns så bra, som om nästa gång det händer något så kommer jag klara det. Utan problem. Sedan står jag där och gråter över att jag inte kan få vår hund  att gå fot. Eller för att de helt plötsligt satt upp en skyllt om hundförbud i parken mitt emot oss. Då känns allt så hopplöst. Som att det är bättre att inte hoppas att jag börjar må bättre. Så slipper jag bli besviken. Men det tar väl ett tag innan man börjar klättra uppåt, på riktigt liksom...

Men ingenting känns.

Att alltid ta tillbaks

eller att vara utan känslor är väl ändå samma sak?

Du lyder det du hör

du slukar mina dagar och plockar upp det jag förstör

Jag ljuger om allt

jag kastar mina tankar ingenstans och överallt

Vi var aldrig överens

du vill veta vad jag känner, men ingenting känns

Och jag drömmer drömmar om att alla försvinner, en efter en

Min äldsta bror och min bästa vän

och alla de som jag inte har än

En hand över min

En obehaglig väntan i vägen för din

Men jag har mina skäl

Jag låter saker rinna ut så jag slipper ta farväl

Och nu ringer det igen

jag lever med en sanning och du kan inte tävla med den

Jag vet inte vem hon är

Men det måste finnas nån där ute som du kan vara med

Och jag drömmer drömmar om att alla försvinner, en efter en

Min äldsta bror och min bästa vän

och alla de som jag inte har än

Melissa Horn - Mardrömmar

Varför kan hon inte förstå?

Jag pratade med min mamma om att vi kanske blir kickade ur lägenhet. Och genast blev hon tyst och avvaktande. Och jag vet precis vad det betyder. "Suck, nu har hon gjort ytterligare ett felaktigt val. Om hon bara kunde göra som jag säger åt henne. Hur ska jag nu manipulera henne till att göra rätt sak? Jag trodde jag fostrat henne bättre..." Ungefär det är det vad det betyder. Sen började hon prata om att hon trodde att han inte behandlade mig bra och att jag borde stå upp för mig själv. Men det är ju precis det jag försöker göra, fast mot henne. Men jag vågar inte bråka med henne, och vågar inte bli arg. Jag vet inte varför. Men på något sätt känner jag att jag måste vara mamma till lags och skydda henne från det lilla jobbiga jag kan. Jag vet att hon egentligen bara är orolig. Jag har inte haft några bra killar innan, Men det är skillnad på det nu. Och hon måste ge honom en chans. Oavsett om hon tycker att alla killar i allmänhet är svin. För han är underbar. Och han är perfekt. Jag orkar inte med att behöva linda in allt jag säger till mamma för att skydda henne. Hon måste förstå att jag är vuxen och mogen nog att göra mina egna val. Stötta mig i dem istället.

Orsaker till depression?

Taget ur en artikel i Dagens Nyheter:

I dag tror forskarna att det finns både biologiska och psykosociala orsaker till depression, som kan väga olika tungt i olika fall. Ärftlig sårbarhet samverkar med miljön. Det är omöjligt att i det enskilda fallet säga exakt ”varför” en person drabbas av depression.

De flesta är överens om att hjärnans signalsubstanser spelar en viktig roll. Signalsubstanserna är ”budbärare” mellan hjärnans celler och reglerar känsloliv, motorik och mycket annat. När det gäller depression är det framför allt signal­substanserna serotonin, dopamin och noradrenalin som är inblandade.

Att behöva hitta på nödlögner.

Idag skulle några av mina klasskompisar ses och dricka lite vin och bara snacka. Hur trevligt som helst, och det är kanonfina tjejer. Men jag har haft några tuffa dagar rent psykiskt, och känner att det inte går. Jag kan inte sitta där och skratta och vara trevlig, hur gärna jag än vill. Jag orkade inte idag. Det är inte det att jag "gör mig till" i vanliga fall, eller jo, ibland kanske. När jag inte mår så jätte bra så får man ju försöka visa upp sin bästa sida ändå. Men jag trivs så bra med dem, och ändå har jag inte vågat berätta hur allt står till. Jag är rädd att de tar avstånd, eller tycker att jag inte kommer passa som socionom och terapeut i framtiden. Men i alla fall så orkade jag inte idag. Jag hade inte varit den Chabo som jag vill vara, och som jag egentligen (tror att jag) är. Så då får jag komma med massa löjliga och dåliga ursäkter. Och jag skäms så. För jag vill umgås med dem, och jag vill inte hamna utanför. Men ibland orkar jag inte bara. Och då skäms jag för mig själv. Och jag mår dåligt av att behöva hitta på massa lögner och spela ett sorts spel. Det är inte jag...

Att vinna över känslan.

Vi firade ett års dag som sagt igår jag och min pojkvän. Så jag köpte biljetter till en av våra favorit artister som hade spelning idag, turligt nog. För jag ville att vi skulle göra något mysigt tillsammans. Men under eftermiddagen smyger sig den välbekanta känslan av oro på. Jag får ont i magen, får en känsla av att vara nervös och sen pirrar det på något konstigt sätt i armarna. Vi var och lämnade vår valp hemma hos min svärfar, och jag ville inget hellre än att stanna där och vara i tryggheten hela kvällen. Fast jag hade sett fram emot denna kvällen under lång tid. Men vi kom iväg och väl där hade vi en kanon kväll. Spelningen var grym och vi hade en jätte romantisk kväll. Och mitt under kvällen slog det mig att det inte alls var farligt och den jobbiga känslan var som bort blåst.

Så istället för att följa min "instinkt" att stanna hemma och strunta i det jobbigt, som jag gjort under lång tid nu. Så tog jag tag i det hela, med lite hjälp och trängde undan det och kvällen blev kanon. Det går framåt. Man måste bara våga utsätta sig för det som är jobbigt. Men trust me, I know, det är svårt när man mår dåligt. Då vill man bara ligga i sängen och dra täcket över huvudet. Men när man väl gör dessa saker, som att träffa folk och gå ut och hitta på saker (för min del) så visar det sig att det inte alls är så farligt.

Du är mitt allt.

Idag har vi varit tillsammans i ett år jag och min älskling. Vilket har gått så himla fort. Men samtidigt känns det som om vi varit tillsammans i en evighet. Det var när jag träffade honom jag började förstå att jag mådde dåligt. Till en början tyckte jag att det var jätte konstigt. Jag var kärare och lyckligare än någonsin, och han gjorde allt för mig. Jag skämdes för att ju längre vi varit tillsammans ju ledsnare och mer nere blev jag. 

Men det är så här i efterhand jag insett att det var tack vare att jag kände mig just så trygg hos honom jag kunde släppa på alla hämningar och försvar som jag under så lång tid byggt upp. Och då välde allt ont upp. Han förklarade för mig att det var helt okej att må som jag gjorde och berättade om sin familj där några av dem varit just deprimerade. Han kände igen symtomen och la fram det på ett sådant bra sätt. Inga anklagelser eller värderingar i det han sa. Jag kände mig för första gången helt normal. Jag var inte konstig som jag trott under alla dessa år. Och det kanske låter löjligt. Men jag har alltid känt mig konstig på något sätt. Som om något litet vore fel. Men nu insåg jag att så inte var fallet. När man är deprimerad fungerar inte signalsubstanserna som de ska, de små budbärarna i hjärnan. Men det går att fixa med hjälp av bland annat medicin och psykoterapi. Så på ett sätt är jag faktiskt som alla andra, och det känns så otroligt skönt. 

Men jag vill bara säga tack för allt du gjort för mig. Och din familj, som vet om hur det ligger till och stöttar mig till tusen. Ni betyder så mycket för mig. Älskling, du har fört mig upp till ytan igen. Du är mitt allt.

Att finna lyckan.

Jag har ett visserligen ganska uttjatat, men ändå ett tips till er som mår dåligt där ute: Ta vara på de fina stunderna i livet, för de finns faktiskt där. Även om de jobbiga kanske väger över. Men försök att se det fina i det som finns. Som att ni har någon som verkligen bryr sig om er. Eller att det faktisk går bra i skolan. Att solen skiner och himlen är blå. Att ni varit och fikat med en vän. Att ni ringt tandläkaren. Ja vad som helst. Man måste berömma sig själv och se det lilla. Som idag när vi upptäckte en stor hundgård full med hundar när vi var ute på en promenad. Vi släppte lös vår lilla prinsessa och pratade med andra hundägare och var omgivna av kärleksfulla och tillgivna hundar i alla dess former. Och just då var jag så otroligt lycklig.

Att tappa aptiten.

Jag har tappat aptiten. Och det har jag nog gjort ett tag nu. Jag har gått ner runt 4 kilo, vilket är ganska mycket när man är såpass liten som jag ändå är. Jag finner helt enkelt ingen glädje i att äta. Jag kan vara hungrig, men det finns inget jag vill äta. Och när jag tänker på någon viss maträtt blir jag äcklad. Det är jätte konstigt. Jag har aldrig varit något större fan av mat, jag lever inte för ätt äta om man säger så. Jag äter för att överleva. Men nu vill jag inte äta. Jag blir illamående. Vissa dagar går det bra, vissa inte. Men än så länge så får jag i alla fall i mig ett mål mat om dagen. Men det är tråkigt, alla mina byxor är för stora och jag få ingen energi. Men det är väl något man får ta tag i. Som allt annat....

Att dö utan att ha hunnit njuta.

Vi såg på en dokumentär om åldrade och döden idag på ett seminarium. Den var så hemsk. Jag blev påmind om hur snabbt allt egentligen kan ta slut. Visserligen är jag inte 75 men det innebär inte att det inte kan ta slut ändå. Man fick se en äldre kvinna som dog och paniken i hennes ögon, ångesten över att inte längre få vara med. Man fick se hur hon krampaktigt kramade om sin man, hon ville inte försvinna iväg. Hon sa tidigare i dokumentären hur hon kände att livet hade varit orättvist. Och inte nog med det, nu hade hon drabbats av cancer också. Mycket tråkigt hade hänt. Hon var liksom inte nöjd med det som hade hänt hittills i hennes liv. Hon ville så mycket mer, och nu hann hon inte.
Så vill jag inte att det ska bli för mig. Jag vill kunna se tillbaka på livet och känna att jag gjort allt jag velat. Att jag njutit och varit lycklig. Jag vill inte må så här för resten av mitt liv. För då kommer jag ligga där på dödsbädden, när den nu infinner sig, och ha samma panik och ångest som hon hade. Ångest för att lämna allt jag tidigare inte kunnat uppskatta eller njuta av. Fy fan för det säger jag bara.

Nu ska jag nog få börja prata med någon.

Nu har min älskling ringt och fixat tid på en ungdomsmottagning. Det fanns ju tydligen ingen att få prata med inom sjukvården.. Det var visserligen en väntetid på 2-4 veckor. Men de får jag ta. Jag skulle bli uppringd av någon som skulle boka in ett möte där dom ville se hur jag mådde och vad jag ville få ut av våra samtal och sånt. Så skulle de se om jag skulle prata med en psykolog eller en psykoterapeut. Skönt att det börjar hända något. och jag är så tacksam att han kan ringa åt mig. För det är sånna grejer som jag tycker är så oerhört jobbigt....

Att inte våga.

Jag kommer på mig själv med att gå omkring och städa och plocka. Fixa och vara till hands. Göra familjen till lags. Allt för att alla ska vara glada och nöjda. Precis som jag gjorde när jag bodde hemma. Min mamma och pappa bråkar jämt. Och mamma är väldigt lättretlig och ganska grov i vad hon säger ibland. Så jag gör det för att underlätta här hemma. Och det är oerhört krävande. Och jag får känslan av att jag är lite rädd för att göra fel. Rädd för att stå upp för mig själv. För jag vet att ibland gör hon fel och behandlar både mig, min pojkvän och min pappa illa. Visst, hon mår nog inte riktigt bra hon heller (men hon vägrar erkänna det, hon dör hellre), men det är inte okej. Men som sagt, jag vågar inte...

Att ha dålig självkänsla.

Jag befinner mig hos mina föräldrar (där av den dåliga uppdateringen...). Det är tråkigt att "behöva" hålla det hela med bloggen hemligt. Jag är så himla nöjd över att ni är så många som läser, det gläder mig. Och jag är faktiskt aningen stolt. Hör på den. Jag är stolt. Trots att min självkänsla är lika med noll.

Det är nämligen något som jag kommit underfund med nu under de senaste dagarna. Mitt självförtroende och min självkänsla är lika obefintlig. Jag ser mig själv som ganska värdelös. Inget jag gör duger. Jag vågar inte stå för i stort sett någonting. Jag vågar inte svara rakt och ärligt på frågor då jag är rädd för att mina svar ska granskas och anses fel. Trots att jag innerst inne vet att vissa saker kan jag faktiskt, och jag har bra åsikter. Om i alla fall en del saker. Jag tycker inte att jag är ful, men jag är inte det minsta speciellt. Mina kläder duger inte. Inte heller mitt hår eller min kropp.  Jag vill ständigt förändra mig för att se om dessa förändringar gör att jag blir lite mer nöjd med mig själv.
Och detta har jag kommit på nu. Jag har inte sett mig själv som någon med dålig självkänsla eller självkännedom. Men det verkar inte bättre. Jag har en skev bild utav mig själv, har jag förstått. Och jag är därför rädd att bli lämnad av min pojkvän eftersom jag tycket att jag är så dålig och han är så himla fantastisk. Fast jag vet hur mycket han älskar mig. Jag tror att om någon säger att jag är fin i håret så ljuger de. Och om jag frågar någon om vi ska hitta på något så tror jag att de svarar ja för att de inte vågar säga nej.

Med andra ord tror jag att de flesta runt omkring ljuger för mig....

Psykosomatiska reaktioner.

Det kryper i kroppen och jag mår illa just för att de känns så konstigt inniti mig. Jag har ont i magen och i axlar och nacke. Huvudet bulltar. Det är så sjukt konstigt hur de kan ta sig fysisk form när man mår pykiskt dåligt. Det kallas faktiskt för psykosomatiska reaktioner. Kroppen reagerar på den psykiska smärtan med att "framkalla" fysisk smärta. Och det är viktigt för andra att då inte strunta i att man söger att det gör fysiskt ont eller att man känner sig konstig. För det är äkta smärta och känslor. Vilket jag tycker är oerhört konstigt, och också skrämmande...

Unga vuxna i Sverige mår allt sämre.

Idag på föreläsningen kom det en gäst föreläsare som berättade om psykisk ohälsa. Då nämnde han att den ökar stadigt bland unga vuxna (19-29). Och vi ligger bland de högsta i norra Europa. Detta står i SOU, Statens Offentliga Utredningar från 2006 om jag inte minns fel. Går att googla om ni vill läsa mer. Är inte det lite skrämmande? Sverige som är ett så välbärgat land med högt BNP? Kanske är dags att lägga lite mer pengar på hjälp till just unga vuxna och deras psykiska hälsa. Eller göra lite omstruktureringar?

Jag vill berätta, men vågar inte.

Idag när vi var och simmade jag och några kompisar så började de prata på att en av dem var inne i en seg period. Skolan var jobbig, hennes kille skulle jobba helg. De andra förbarmade sig över henne och försökte förklara att alla har de så ibland och att de snart skulle bli bättre. De var glada att hon sa så då de nu kunde hjälpa till att föra det lite roligare för henne. Då vill jag bara bryta ihop och börja gråta. "Jag mår så jävla dåligt! Jag orkar inte." Men jag vågar inte. Tänk om de ser mig som konstig. Som att jag inte skulle passa som socionom. Att de tycker att jag delar med mig av för privata saker...? Men vi känner ändå varandra ganska bra nu efter snart ett år, och vi har börjat blivit ett litet gäng. Men jag vet inte. Så fort sånna ämnen kommer upp blir jag knäpptyst och börjar må dåligt. Hur ska jag göra?

På Apoteket

Sitter på apoteket och ska hämta ut nya antidepressiva. Denna gången ett 100 pack. Jah känner mig alltid lika skamsen när jag hämtar ut dem, jag vet inte varför...

En önskan att vara liten igen?

Just nu är jag inne i en lite jobbigare period. Ryggen blir värre och värre, det är stressigt i skolan och jag har liksom tappat orken. Jag vill bara åka hem till mina föräldrar och den lilla staden på knapt 8 000 invånare och vara nära naturen och alla jag känner mig trygg med, min släkt. Trots att jag vet att när jag kommer hem så mår jag dåligt då jag kommer nära alla gamla minnen igen, bårken mellan mina föräldrar och kraven. Det kommer tillbaka så fort. Men ändå längtar jag dit just nu. Till barndommen.

Finns ingen professionell att prata med.

Som jag nämnt tidigare går jag inte hos min psykolog längre. Då jag kände mig pressad och stressad att "bli frisk" och må bra under enbart tio akutsamtal. Jag slutade och gå dit och bestämde att jag inte behövde psykologhjälp mer. Men nu har jag insett att det är ett måste. Jag behöver professionell hjälp med att komma underfund med mitt liv och komma på varför jag började må dåligt från början. Så jag ringde läkaren igår, vilket bara det har varit ett stort projekt som jag lyckats "glömma bort" och där med skjutit på under en lång tid. Min älskling har inte heller pressat mig eller tvingat mig till att ringa. Det har fått tagit den tid det tar. Men de hade bara en psykolog, och henne vill jag inte tillbaka till, och han trodde inte att han kunde skicka mig till någon annan... Det kanske är läge att anställa någon mer? Eller åtminstone bättre på samarbetet så att man kan skicka patienter emellan olika sjukhus? Men men, jag tappade därmed orken och kraften att försöka mer så älsklingen ska ringa någon ungdomsmottagning då jag ändå har åldern inne att få komma dit. Så vi får se hur det går...

Det är okej att må dåligt.

Jag tog ju upp igår hur jag, och antagligen många där till, vill och behöver bli bemötta. När man är deprimerad befinner man sig i en sorts kris, och agerar kanske därför inte helt rationellt i alla situationer. En av mina närmaste kompisar som vet om hur det ligger till, hon är kanon med allt det här. Hon vet att jag inte kommer att ringa henne om det är något eller börja prata om det själv. Så hon ringer mig med jämna mellanrum och bara hör hur det är. Hon säger inte så mycket eftersom hon inte vet vad hon ska säga. Men hon lyssnar, och finns där när jag behöver prata. Hon ger mig lite nya perspektiv och säger att det inte är konstigt att jag mår som jag mår. Utan att det är okej. Det är okej, och det får mig att må bättre. Tack för att du finns där när jag behöver. Att du låter mig må som jag mår och att du inte tränger dig på, men inte heller flyr. Som många andra. Du vet inte om att jag skriver den här bloggen, det vet ingen förutom han. Men jag vill tacka dig här ändå. Du är guld värd.

Att finnas där för någon.

När man berättar för någon om hur man mår, att man är deprimerad som jag till exempel, förväntar man sig inte att personen i fråga ska säga eller göra något som gör att allt det jobbiga försvinner på ett kick. För det går inte. Det är inte därför man berättar. Det man vill (jag kan bara prata för mig själv) är att personen stannar kvar, finns där, att den inte vänder ryggen eller blir rädd för att göra fel saker och inte våga prata om det. Utan att personen bara finnas där och hjälper en stå ut med allt det jobbiga. För man behöver gå igenom det för att komma ur det. Man behöver oftast inte bli tröstad eller att någon kommer och slätar över det hela. Då får man bara känslan av att det man känner är fel och att man därför är mer ensam. Låt mig istället gråta om jag är ledsen, vara frustrerad, arg eller känna hopplöshet. För det är faktiskt okej. Och när du visar mig det så känns det inte lika farligt, det avdramatiserar det hela. Självklar är det skönt att bli tröstad på så sätt att jag kan gråta ut eller bryta ihop på annat sätt, och då ha någon där att prata med eller någon som kramar om mig. Men när någon berättar för er om någon jobbig grej, försök att släppa oron över att inte kunna hjälpa till ordentligt eller rädslan för att säga "fel saker", lägg istället energin på att ringa ett extra samtal och låt personen i fråga känna det den känner. Det kommer att hjälpa. Det kan jag nästan garantera.

När det kryper i kroppen.

Jag känner mig stressad inombords. Även fast det enda jag gör är att gå i skolan cirka 3 dagar i veckan och där emellan pluggar jag och ungås med min sambo och våran fem månaders valp. Som idag till exempel. Jag börjar skolan kl 15.00, jag följde honom en bit till jobbet för att sedan gå hem och gå ut med lilla vovven. Och nu sitter jag vid köksbordet och känner hur det liksom kryper i magen. Som om jag vore nervös eller stressad. Men för vad då? Klockan är 11.45 och jag har ingenting att göra förrän klockan är tre.  Det är jobbigt att hela tiden känna att något är fel. Det leder till att jag går och funderar och tänker hela dagarna på vad det kan vara som oroar mig...

Att kunna dela med sig.

Det känns lite konstigt att när jag åker hem till hans familj kan jag prata om min depression och hur det är. Vad som är jobbigt och hur jag börjar gråta för minsta lilla. När jag inte kan göra det med min egen familj. Men det är en sådan frihet att kunna ta med tabletterna till frukostbordet, prata om hur trött jag blev i början, hur jag började gråta utan att behöva dölja det, när våran lilla valp sprang ut framför en bil osv. Hans mamma förstår vad jag gått igenom då hon haft en jobbig period hon också. Det är en sådan liten grej som man kanske kan underskatta om man har människor runt omkring sig att prata med. Men jag lovar er. Det är en ynnest.

Hos svärmor

Jag är hos min svärmor och hennes man, det är därför jag inte uppdaterat. Det är skönt att komma bort från storstan och allt vardagligt, samtidigt som det är lite påfrestande rent psykiskt. Men jag skriver mer när jag kommer hem igen. För nu vankas det mat.