Jag driver ju den här bloggen för att sprida allt som rör depressioner. Att öka medvetenheten och försöka få bort det skambelagda. För det sägs ju att ju mer man pratar om något och bryter mot normerna, desto mindre tabubelagt blir det.
Men här sitter jag. 21 år gammal och vågar inte berätta för mina vänner eller min familj och släkt om något jag känt under en lång lång tid. Det är ju pinsamt. Jag känner mig så dubbel. Ambivalensen skriker inom mig så att de gör ont. Visst, min pojkvän och hans familj vet, och mina två närmaste vänner. Men vi bor inte i samma stad och vi pratar liksom aldrig om det. Eller ja, ibland frågar en utav dem om det och hur jag mår och så. Men ändå. Jag vågar bara inte berätta. Vi har som en mytologi, en sägen om vår familj som är att vi mår aldrig dåligt, vi är goda medborgare som gör rätt för oss. Då är man inte svag, sjuk eller deprimerad. Jag kunde inte jobba i somras för att jag mådde så dåligt, men det kunde jag ju inte säga. Jag bröt mot inte mindre än två "regler". Man måste jobba och man är inte svag. Så jag vågar inte säga något för att såra och göra min familj besviken. Jag är rädd att de tar avstånd ifrån mig. Eller att det blir så att man lägger locket på, att om jag berättar så kommer man aldrig att tala om det igen. Men jag vill inget hellre än att säga som det är. Men jag är så rädd att mamma ska tycka mindre om mig eller bli arg och besviken. Eller värst av allt känna sig anklagad....
Lilla vän jag såg ditt inlägg på min vän lindas blogg och fick en klump i hjärtat. Jag vet hur det är att vara deprimerad och att ha panik ångest. Har själv varit där. Kan bara säga att du är inte ensam om att ha det och jag vet hur hemsk känslan är, och bara de som haft panikångest kan relatera till den känslan och ingen annan kommer någonsin förstå hur det känns..Vill bara berätta vad som hjälpte mig, det har nu gått 4 år sen jag hade en panikångest attack. Släpp alla förväntningar du tror folk (alla) har på dig, skit i exakt allt. Gör exakt det du i stunden känner för även om det är att inte jobba mm. Din familj och vänner kommer ändå stå vid din sida. Låt det vara ok att svimma.. Du kommer ej att svimma och om du gör det så skämmer du inte ut dig.. Låt det vara ok att dö.. För i slutändan är det det man är mest rädd för... Du kommer ej att dö... Det är bara en känsla...som du först kommer att kunna behärska när du tillåter den finnas..Ge inte upp för du kommer att må bra igen..sluta tänk och gör exakt vad du känner för även om det är att inte göra nått.. Tro mig då kommer känslan av att göra nått snart tillbaks :) kram sara
SvaraRadera