Det är okej att må dåligt.

Jag tog ju upp igår hur jag, och antagligen många där till, vill och behöver bli bemötta. När man är deprimerad befinner man sig i en sorts kris, och agerar kanske därför inte helt rationellt i alla situationer. En av mina närmaste kompisar som vet om hur det ligger till, hon är kanon med allt det här. Hon vet att jag inte kommer att ringa henne om det är något eller börja prata om det själv. Så hon ringer mig med jämna mellanrum och bara hör hur det är. Hon säger inte så mycket eftersom hon inte vet vad hon ska säga. Men hon lyssnar, och finns där när jag behöver prata. Hon ger mig lite nya perspektiv och säger att det inte är konstigt att jag mår som jag mår. Utan att det är okej. Det är okej, och det får mig att må bättre. Tack för att du finns där när jag behöver. Att du låter mig må som jag mår och att du inte tränger dig på, men inte heller flyr. Som många andra. Du vet inte om att jag skriver den här bloggen, det vet ingen förutom han. Men jag vill tacka dig här ändå. Du är guld värd.