onsdag 5 oktober 2011
Jag vill berätta, men vågar inte.
Idag när vi var och simmade jag och några kompisar så började de prata på att en av dem var inne i en seg period. Skolan var jobbig, hennes kille skulle jobba helg. De andra förbarmade sig över henne och försökte förklara att alla har de så ibland och att de snart skulle bli bättre. De var glada att hon sa så då de nu kunde hjälpa till att föra det lite roligare för henne. Då vill jag bara bryta ihop och börja gråta. "Jag mår så jävla dåligt! Jag orkar inte." Men jag vågar inte. Tänk om de ser mig som konstig. Som att jag inte skulle passa som socionom. Att de tycker att jag delar med mig av för privata saker...? Men vi känner ändå varandra ganska bra nu efter snart ett år, och vi har börjat blivit ett litet gäng. Men jag vet inte. Så fort sånna ämnen kommer upp blir jag knäpptyst och börjar må dåligt. Hur ska jag göra?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Hej! Hittade hit till din blogg idag och har nu nästan läst igenom alla inlägg. Känner igen mig otroligt mycket i dig. Själv har jag panikångest sedan tre år, ibland går det bättre, ibland är det sämre, och när det är sämre är det otroligt jobbigt. Jag pluggar även nåt liknande som du och kan förstå dina känslor i detta inlägget. Men jag vill att du ska veta, att du mår såhär, kommer antagligen göra dig till en bättre terapeut, inte sämre! Tänk vad skönt för en ångestfylld person att få prata med någon som faktiskt förstår! Och vet hur det är!! Jag lever med inställningen att det finns en orsak till att jag mår som jag gör, för att jag vill hjälpa andra i framtiden som mår som jag gör nu. Så kanske det är för dig med? Att du på grund utav detta helvete kommer att vara en strålande terapeut en dag! Kämpa på!! Du är verkligen inte ensam ska du veta. Stor kram till dig /Malin
SvaraRadera