Vi såg på en dokumentär om åldrade och döden idag på ett seminarium. Den var så hemsk. Jag blev påmind om hur snabbt allt egentligen kan ta slut. Visserligen är jag inte 75 men det innebär inte att det inte kan ta slut ändå. Man fick se en äldre kvinna som dog och paniken i hennes ögon, ångesten över att inte längre få vara med. Man fick se hur hon krampaktigt kramade om sin man, hon ville inte försvinna iväg. Hon sa tidigare i dokumentären hur hon kände att livet hade varit orättvist. Och inte nog med det, nu hade hon drabbats av cancer också. Mycket tråkigt hade hänt. Hon var liksom inte nöjd med det som hade hänt hittills i hennes liv. Hon ville så mycket mer, och nu hann hon inte.
Så vill jag inte att det ska bli för mig. Jag vill kunna se tillbaka på livet och känna att jag gjort allt jag velat. Att jag njutit och varit lycklig. Jag vill inte må så här för resten av mitt liv. För då kommer jag ligga där på dödsbädden, när den nu infinner sig, och ha samma panik och ångest som hon hade. Ångest för att lämna allt jag tidigare inte kunnat uppskatta eller njuta av. Fy fan för det säger jag bara.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar