Lättnaden över att få dela med sig.

Har precis tagit en atarax och krypit ner i sängen. Det har varit en lång och psykiskt jobbig dag.
Var och simmade i morse och sedan dess har vi pluggat hela dagen tills nu. Vi har tenta på onsdag nämligen. Men när jag satt med tre av mina närmaste klasskompisar i förmiddags och pluggade så berättade jag hur jag mådde och om bloggen. Det föll sig så naturligt då vi kom in på bloggar och sånt där. Dom tog det jätte bra och det kändes inte konstigt alls. Visst kom tårarna lite och jag blev oerhört nervös. Men jag kände en sån lättnad när jag hade fått det sagt. Så förhoppningsvis leder detta till att jag kan känna mig mer som mig själv framöver. Att jag kan säga som det är om jag är för trött för att umgås, eller om jag mår för dåligt för att gå till skolan.
Sen på vägen hem när jag mötte upp Casper så pratade vi om hur det är att inte kunna minnas några lyckliga stunder från sin barndom och hur det känns att bli arg på sig själv för att man inte kan reagera "normalt" i vissa situationer. Som att jag börjar gråta så lätt för allt. Och det berörde mig verkligen (som allt annat nu för tiden). Men jag är inne i en jobbig period just nu och dagen i sig hade varit väldigt påfrestande på många sätt. Så det är därför jag har tagit en atarax nu i kväll, för att kunna lugna ner mig lite och få lite ro i kroppen. Jag har sovit väldigt oroligt det senaste och drömt mycket. Så jag kände att det kan behövas i natt för att få lite sömn. Men jag är i vilket fall väldigt glad att jag vågade berätta. Jag har velat göra det länge nu. Så jag är stolt över mig själv faktiskt. Och jag har faktiskt haft en väldigt bra dag ihop med dessa tre fina flickor. Trots att det tog mycket på mig.Tack.