onsdag 19 oktober 2011
Att bli besviken
Den där känslan av besvikelse när man tror att man börjar må bättre och mattan under ens fötter plötsligt rycks undan. Konstigt nog har jag inte tappat hoppet om att må bättre, men samtidigt bli jag mer och mer orolig för att det är så här jag kommer må. Men vissa dagar känns så bra, som om nästa gång det händer något så kommer jag klara det. Utan problem. Sedan står jag där och gråter över att jag inte kan få vår hund att gå fot. Eller för att de helt plötsligt satt upp en skyllt om hundförbud i parken mitt emot oss. Då känns allt så hopplöst. Som att det är bättre att inte hoppas att jag börjar må bättre. Så slipper jag bli besviken. Men det tar väl ett tag innan man börjar klättra uppåt, på riktigt liksom...
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
jag mådde piss. jag var rent ut sagt helt bortom räddning kunde man tro. Men ändå sitter jag här nu , självsäkrare än någonsin. Fötterna på jorden, kommer långt i skolan och bor tillsammans med världens underbaraste pojkvän. Jag kan inte känna samma respect och typ hur ska man säga.. se upp till någon som inte legat på botten. för endast de människorna är värda allt. De som mått piss är de som kommer längst! allt skit jag kände skulle jag göra om igen för att få hamna där jag är nu. hoppas det blir detsamma för alla andra också <3
SvaraRaderaDenise Holmsten.
SvaraRaderaJag är glad för din skull.
Hoppas också att Chabo får uppleva samma sak som du.
I bland är det väl så att det som inte knäcker en gör en starkare. Att vara utförsäkrad är väldigt knäckande. Det gör mig mest arg och av ilskan blir jag stark.
Kram Agneta Blomberg
Det är så skönt att höra att de finns de som precis som jag trott att de var bortom all räddning, men ändå kommit tillbaka. Det ger mig hopp. Du kanske har rätt i det du säger Denise, att man klarar av en hel del sedan när man mår bättre om man mått så här jäkla kasst innan.
SvaraRaderaTack för era fina ord, de värmer.