Är det verkligen jag?

Jag ser in i spegeln och där står hon och tittar tillbaka på mig. Hon viker inte blicken. Hon stirrar på mig som om jag störde henne. Hennes ögonen är så ärliga, jag ser allt som hänt henne bara genom att se in i dom. Hon är rädd, ständigt rädd. För vad vet hon inte. Men om hon döljer det bakom ett stort leende och skämt så märks det inte. Om man inte tittar på henne i spegeln när ingen annan ser förstås. För då lyser det igenom.

Det är som om speglar visar ens sanna jag. Tycker ni inte det? När jag ser mig själv i spegeln så ser jag på mig själv utan att göra mig till. Och jag ser allt ont i mina ögon. Jag ser alla sorger och alla frågor surra omkring där inne. Den blacka hyn och de trötta musklerna efter alla leenden. Men det värsta är ögonen. Att verkligen se på mig själv. Det sägs ju att ögonen är själens spegel... Men vad vet jag. Kanske inbillar jag mig vad jag ser. Kanske inte.