Jag befinner mig hos mina föräldrar (där av den dåliga uppdateringen...). Det är tråkigt att "behöva" hålla det hela med bloggen hemligt. Jag är så himla nöjd över att ni är så många som läser, det gläder mig. Och jag är faktiskt aningen stolt. Hör på den. Jag är stolt. Trots att min självkänsla är lika med noll.
Det är nämligen något som jag kommit underfund med nu under de senaste dagarna. Mitt självförtroende och min självkänsla är lika obefintlig. Jag ser mig själv som ganska värdelös. Inget jag gör duger. Jag vågar inte stå för i stort sett någonting. Jag vågar inte svara rakt och ärligt på frågor då jag är rädd för att mina svar ska granskas och anses fel. Trots att jag innerst inne vet att vissa saker kan jag faktiskt, och jag har bra åsikter. Om i alla fall en del saker. Jag tycker inte att jag är ful, men jag är inte det minsta speciellt. Mina kläder duger inte. Inte heller mitt hår eller min kropp. Jag vill ständigt förändra mig för att se om dessa förändringar gör att jag blir lite mer nöjd med mig själv.
Och detta har jag kommit på nu. Jag har inte sett mig själv som någon med dålig självkänsla eller självkännedom. Men det verkar inte bättre. Jag har en skev bild utav mig själv, har jag förstått. Och jag är därför rädd att bli lämnad av min pojkvän eftersom jag tycket att jag är så dålig och han är så himla fantastisk. Fast jag vet hur mycket han älskar mig. Jag tror att om någon säger att jag är fin i håret så ljuger de. Och om jag frågar någon om vi ska hitta på något så tror jag att de svarar ja för att de inte vågar säga nej.
Med andra ord tror jag att de flesta runt omkring ljuger för mig....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar