Att finnas där för någon.

När man berättar för någon om hur man mår, att man är deprimerad som jag till exempel, förväntar man sig inte att personen i fråga ska säga eller göra något som gör att allt det jobbiga försvinner på ett kick. För det går inte. Det är inte därför man berättar. Det man vill (jag kan bara prata för mig själv) är att personen stannar kvar, finns där, att den inte vänder ryggen eller blir rädd för att göra fel saker och inte våga prata om det. Utan att personen bara finnas där och hjälper en stå ut med allt det jobbiga. För man behöver gå igenom det för att komma ur det. Man behöver oftast inte bli tröstad eller att någon kommer och slätar över det hela. Då får man bara känslan av att det man känner är fel och att man därför är mer ensam. Låt mig istället gråta om jag är ledsen, vara frustrerad, arg eller känna hopplöshet. För det är faktiskt okej. Och när du visar mig det så känns det inte lika farligt, det avdramatiserar det hela. Självklar är det skönt att bli tröstad på så sätt att jag kan gråta ut eller bryta ihop på annat sätt, och då ha någon där att prata med eller någon som kramar om mig. Men när någon berättar för er om någon jobbig grej, försök att släppa oron över att inte kunna hjälpa till ordentligt eller rädslan för att säga "fel saker", lägg istället energin på att ringa ett extra samtal och låt personen i fråga känna det den känner. Det kommer att hjälpa. Det kan jag nästan garantera.