Jag tänkte bara säga det att jag äntligen fått tid att prata med någon. Jag har fått tid nu på måndag hos en psykoterapeut. Så nu får vi se hur det går. Det känns lite nervöst reda nu, men jag tror det kommer bli bra. Det är nog det som har saknats för att jag ska komma igång och börja fixa det här. Man behöver lite hjälp. Det är svårt att veta hur man ska göra. För hade man vetat det och sen klarat av det på egenhand så hade man ju redan gjort det..? Eller hur? Så det känns som att jag har fastnat. Jag vet att något måste göras. Och att jag måste ta tag i det. Att jag måste börja ändra på saker och ting. Jag vet det. Men jag kan inte, jag vet inte hur jag ska göra. För då hade jag ju som sagt redan gjort det.
Men det som känns mest akut nu är att "fixa" min självkänsla. Och få bukt med min relation till familjen. Missförstå mig inte. Vår relation är bra. Jag står mycket nära dom och jag vet att dom älskar mig. Men jag vet ju att allt "inte står rätt till", det ska ju inte bli så här liksom. Jag ska inte vara rädd för att göra mamma upprörd. Eller inte tro att min pappa tycker om mig. Eller känna mig som en besvikelse för dom. Men alla har gjort sitt bästa utifrån de resurser de har. Även jag. Men ibland känns de som om jag spelar någon annan för deras skull. Med dom pratar man inte om sånna känsliga saker och om sånna känslor. Men jag är en sådan individ som behöver och vill det. Men det går inte. Jag vågar inte. Men men, förhoppningsvis ska jag nu få lite verktyg som kan hjälpa mig med det.
svar: kul att du är med i veckans blogg för att dubbla din chans att vinna så gilla inlägget på bloglovin:)
SvaraRaderaHej! Jag har inte läst så mycket av din blogg så jag vet inte exakt hur själva depressionen är för just dig. Men nu ska jag dela med mig av några personliga erfarenheter. Jag hade en väldigt jobbig period förut men jag tog mig ur den. För mig så var det viktigaste att göra mycket saker som till exempel träffa vänner, idrotta gå ut på helgerna osv. Det gjorde att jag inte låg och reflekterade över hur jobbigt allt var. Självklart gjorde jag det ibland men när man är sysselsatt så kändes det mycket bättre och man kunde ha tankarna på annat. Min närmsta vän tvingade mig att följa med på olika aktiviteter, något jag är väldigt glad för nu i efterhand. Det var ofta jag bara ville vara hemma och hata livet men hon drog med mig på både det ena och det andra och det hjälpte verkligen. Av det lilla jag läst av din blogg så verkar du vara väldigt objektiv på din depression, vilket jag tycker är bra. Ibland kunde jag till och med skratta åt mig själv för att jag kände mig så hopplös. Jag frågade mig själv vad det egentligen var jag höll på med? Varför gör jag inget åt det? Varför släpper jag det inte bara och börjar om på nytt?
SvaraRaderaMina bästa tips till dig är att göra sådant som du uppskattar i livet. För mig är det att umgås med vänner men för dig kanske det är något annat. Gör sådant som du mår bra av och som du tycker är roligt! Det är en lång process men försök att se positivt så ofta det går och var förberedd på att det kommer motgångar. Alla har motgångar. Livet är inte enkelt och det är det ingen som har sagt heller. Jag hoppas att du verkligen kämpar och så länge du tror själv att du kan bli bra så är jag övertygad om att du kommer bli frisk!
Ta hand om dig!
/Felix
Vad bra att du ska få gå och prata med en psykoterapeut. Det gör jag också, och det har hjälpt mig så mycket.
SvaraRaderaFelix; vilket bra inlägg. jag har/har haft en depression och det var väldigt bra tips. tack för att du skrev!
SvaraRaderavad modig du är som ska börja i terapi Chabo, jag har själv inte släpat mig iväg för jag är för feg helt enkelt haha..... eller så har jag helt enkelt inte orkat ta tag i det. skulle vara intressant om du skrev hur det går och så med det. kramar!
Precis som Fanny säger tror jag att det kommer vara jätte skönt för dig att gå och prata med någon. Det har även hjälpt mig otroligt mycket.
SvaraRaderaFörsök att bara släppa ut allt när du väl är där, ju mer du delar med dig av desto mer kan dem hjälpa dig med.
lycka till
//K-J
Hej! Har varit sjuk sedan -95 samma diagnos som du men sedan ca 3 år tillbax diagnos bipolär typ II samt personlighetsstörning. Samtal är fantastiskt bra men måste bara tala om att det kommer bli jävligt tufft för dig. Saker man varit med om både sånt man vet men även saker man kanske förträngt kommer fram. Det är toppen i slutänden men fruktansvärt medan det bearbetas. Ett råd till dig är att hur tufft det än blir så ge inte upp. Var bara medveten och ös ur dig medan du har chans. Önskar dig verkligen allt gott.
SvaraRadera