Jag fick tillbaka känslan av söndagsångest och känslan jag fick när jag skulle åka till pappa när jag var liten. Och det känns fruktansvärt. Det är svårt att förklara för någon som inte varit med om samma sak. När man mår dåligt och är deprimerad som jag är, så handlar det mycket om att man får en känsla i kroppen som står för så många mer känslor. Man kan få ont i huvudet, må illa, bli rädd, känna sig värdelös och bortkommen. Allt på bara någon sekund, utan att man egentligen vet varför. Man känner bara igen känslan sen tidigare. Jag hade en oerhört svår period när jag gick i trean ungefär tror jag det var. Då jag grät varje morgon när jag skulle till skolan, sprang panikartat efter mammas bil på morgonen och sprang in på lärarrummet och tvingade dem att låta mig ringa till mamma. Jag var som en igel på min lillasyster på rasterna och jag mådde hemskt. Samma känsla fick jag när vi skulle åka till min pappa varannan helg. Tillslut började känslan komma en hel vecka innan vi egentligen skulle åka dit. Jag hatar känslan. Jag blir orolig, nervös, matt, illamående, känner mig liten, värdelös och hjälplös. Det är svårt att förklara för någon som inte varit där själv, men någon kanske förstår vad jag menar.
Och så känner jag nu i alla fall. Vi har stor redovisning i morgon och jag kommer vara hemifrån hela dagen och kvällen. Och det gör mig nervös och otrygg. Jag mår inge bra när jag inte känner mig trygg...
Känner igen mig i din blogg såååå mycket!! jag har 4 diagnoser, depression adhd koncentrationssvårigheter och lite autissm. Jag har alltid undrat varför jag känner mig helt värdelös ibland, som om jag inte är värdefull. Och ibland kan jag gå från depp till superglad så de känns som att jag är lyckligast men sen på 1 sekund kraschar de och jag är helt nere. Men nu vet jag att det är på grund av depressionen!
SvaraRaderaGud va sköt att du känner igen dig. Kanske känner du dig lite "bättre", eller vad ska man säga? Jag är i alla fall glad att jag kunnat ge dig lite. Och det känns skönt för mig att någon mer än jag känner så.. :) Ta hand om dig.
SvaraRaderahej. jag ville bara tacka för en bra blogg. jag hittade hit genom en kommentar du skrivit på alex shulmans blogg. har nu läst igenom nästan allt du skrivit och det som slog mig mest var att jag känner igen mig såå himla mycket i nästan precis allt du skrivit. det är som att det lika gärna kunde ha varit mina egna ord, väldigt skrämmande men samtidigt skönt, att se att man inte är ensam om hur man mår. jag fick min diagnos, samma som dig i april 2010, jag hade innan det mått dåligt ett par år tror jag, fast haft ångest till och från flera år... finns många orsaker till att allt bröt ut i en deppression tror jag. just nu har jag blivit lite bättre från just depressionen, jag slutade med citolapramen för ungefär sex månader sedan, men jag är fortfarande väldigt ledsen och nere ibland och har ångest och gråter nästan varje dag, eller ialfl flera ggr i veckan. vissa dagar är det som du säger, att man bara vill stanna hemma och sova bort den, och det hjälper för mig det med. det tråkiga är ju att man isolerar sig, jag orkar inte sätta upp fasader och hålla ansiktet utåt, sen får jag dåligt samvete och känner mig som en dålig människa om jag inte heller "spelar glad".. ah, jag ve tinte hur jag skall beskriva det, men du förstår säkert. detta leder ju även till att man inte orkar ta nya kontakter, är inte heller så sugen på att lära känna nya människor, vilket gör att man känner sig annorlunda och lite tråkig. jag skall börja ett nytt jobb snart och har lite ångest för hur det kommer att gå. tänk om alla kommer tycka att jag är konstig eller annorlunda eller om jag kommer göra bort mig, tänk om jag komer få ångest och bara vill gå hem eller nåt? usch, det känns verkligen hemskt, men samtidgt så vet jag ju att det bara kommer bli värre om jag inte gör något åt det heller.... jaja, jag har bloggat förut och funderar på att börja göra det igen, du inspirerade mig. kramar.
SvaraRaderaJag förstår precis vad du menar. Man känner sig som en dålig människa eftersom man inte orkar vara lika glad och pigg som "alla andra". Men de får bara acceptera att man inte är jätte glad alla dagar. och de dagar som man mår som värst är det faktiskt helt okej att vara hemma.
SvaraRaderaOch det där med ett nytt jobb, det måste vara hemskt.. Jag har precis sån ångest du har inför jobb. Men jag tror att bara du går dit så kommer det hela släppa. En klyscha, men oftast sant. Och sår du ångest och panik och vill där ifrån, ring någon som gör din lugn och trygg. Smit iväg en stund och ta dig tid till det samtalet. För det kan hjälpa mer än vad du tror. Sen kommer du känna dig starkare av att du genomförde första dagen, och dagarna blir bättre och bättre. Jag tror på att man måste bryta sitt mönster. Tack för dina fina ord.
tack själv. ja jag vet, det är som du säger. det är just att komma över de där första trösklarna som jag tycker är jobbigast... men det kommer nog gå bra. :-) kram
SvaraRaderaÅh..:* Vad jobbigt för dig..Känner igen en del av det du skriver själv, men inte alls på samma sätt.
SvaraRadera