Du är mitt allt.

Idag har vi varit tillsammans i ett år jag och min älskling. Vilket har gått så himla fort. Men samtidigt känns det som om vi varit tillsammans i en evighet. Det var när jag träffade honom jag började förstå att jag mådde dåligt. Till en början tyckte jag att det var jätte konstigt. Jag var kärare och lyckligare än någonsin, och han gjorde allt för mig. Jag skämdes för att ju längre vi varit tillsammans ju ledsnare och mer nere blev jag. 

Men det är så här i efterhand jag insett att det var tack vare att jag kände mig just så trygg hos honom jag kunde släppa på alla hämningar och försvar som jag under så lång tid byggt upp. Och då välde allt ont upp. Han förklarade för mig att det var helt okej att må som jag gjorde och berättade om sin familj där några av dem varit just deprimerade. Han kände igen symtomen och la fram det på ett sådant bra sätt. Inga anklagelser eller värderingar i det han sa. Jag kände mig för första gången helt normal. Jag var inte konstig som jag trott under alla dessa år. Och det kanske låter löjligt. Men jag har alltid känt mig konstig på något sätt. Som om något litet vore fel. Men nu insåg jag att så inte var fallet. När man är deprimerad fungerar inte signalsubstanserna som de ska, de små budbärarna i hjärnan. Men det går att fixa med hjälp av bland annat medicin och psykoterapi. Så på ett sätt är jag faktiskt som alla andra, och det känns så otroligt skönt. 

Men jag vill bara säga tack för allt du gjort för mig. Och din familj, som vet om hur det ligger till och stöttar mig till tusen. Ni betyder så mycket för mig. Älskling, du har fört mig upp till ytan igen. Du är mitt allt.