Att kunna dela med sig.

Det känns lite konstigt att när jag åker hem till hans familj kan jag prata om min depression och hur det är. Vad som är jobbigt och hur jag börjar gråta för minsta lilla. När jag inte kan göra det med min egen familj. Men det är en sådan frihet att kunna ta med tabletterna till frukostbordet, prata om hur trött jag blev i början, hur jag började gråta utan att behöva dölja det, när våran lilla valp sprang ut framför en bil osv. Hans mamma förstår vad jag gått igenom då hon haft en jobbig period hon också. Det är en sådan liten grej som man kanske kan underskatta om man har människor runt omkring sig att prata med. Men jag lovar er. Det är en ynnest.